Inatt kliver vi över gränsen till 2010-talet. Så har vi bestämt att det är, att vi byter år den 1 januari, och att vi räknar från ett år 0 för ett par tusen år sen. Fiktivt alltihop, förstås, jorden snurrar på i universum, den bryr sig inte om vårt räknande, den tar en cirkel till kring solen och tänker antagligen hålla på så under eoner av tid framöver. Och just nu är det just vi som får följa med på resan. Det är stort.
Jag knäppte på tv:n sent igår kväll, efter en middag med allra första pojkvännen - så roligt att ses igen! Snart 40 år sen vi åkte Amazon, käkade korv på Franks i Mölndal, låg i hans pojkrums smala säng och lyssnade på Ten Years After och Paul McCartney och John Mayall, bråkade och skrattade, gudsigförbarme så många år som gått! I'm going home finns på Spotify och Smile Away finns på Ram, så vi återupplivade minnen och hjältar, det var härligt.
Ja, och sen satte jag alltså på tv:n och kom rätt in i Rock 'n roll Hall of Fame från Madison Square Garden. Crosby, Stills & Nash med gästerna Bonnie Raitt och James Taylor inledde. Ojojoj. Sen rullade den ene hjälten efter den andra fram, många gubbar var det (tyvärr väldigt få damer, vilket ju varit signifikant för den branschen - change is coming, I hope). Hjältar från ännu längre tillbaks än mina och Stefans minnen - Mick J, Simon & Garfunkel, som sjunger lika vackert än. Grånade, åldrade, men ännu fulla av musik och av kärleken till den.
Det är en ynnest att ha fått vara med på den resan, från 60-talet och framåt, det är verkligen en ynnest att ha fått vara här samtidigt som all den här musiken tog form tillsammans med nya sätt att se på tillvaron, nya möjligheter att leva sitt liv.
Och nu vi på väg in i ännu en cirkel. Vilken musik ska ljuda då? Kommer vi att kunna få till ett harmoniskt ackord, som ger skogarna ro, som ger haven en chans att återhämta sig, som får oss att växa och våra hjärtan att öppna sig mot varann och mot livet här? Som ger hopp om en god fortsättning? Tro?
Det ska bli en kall natt. Klä dig varmt. Jag önskar dig ett gott slut på 00-talet, vi ses 2010!
torsdag 31 december 2009
söndag 27 december 2009
Nytt på tacklistan
Ystra hundar, kelsjuk katt, goda kloka barn och deras kärestor, mockning av stall på julaftonsmorgonen, ett vackert gammalt hus med eld i, massor av god mat och förföriskt godis, en lerig, regnig, blåsig vandring på åkrarna runt Skumparp, TP och Yatzy och Jeopardy, lån av fin Martingitarr och därtill två tågresor, varav den ena helt utan mankemang - vad mer kan man önska av en jul? Inte nåt.
Jag för upp den på tacklistan och förbereder mig för en sittning med dagboken. Inte bara det här året som skall sammanfattas, utan hela 00-talet. Ljuspunkterna 2009 är flera, känner jag; veckan i Totleigh Barton med alla sångerna och människor jag aldrig skall glömma, skrivarkvällarna i mitt vardagsrum, Möns alla lärkor och bokar, kolonistugan på Salladsgången, Simons 30-årsrace på Slottskogsvallen, ridturen i Norge, förstås, och den på drömhästen i Trondheim och den i Bästekille i oktober.. Och en del annat, det som alltid lyser; vänskapen, skratten och eldarna som brinner i människor runt mig.
Jag för upp den på tacklistan och förbereder mig för en sittning med dagboken. Inte bara det här året som skall sammanfattas, utan hela 00-talet. Ljuspunkterna 2009 är flera, känner jag; veckan i Totleigh Barton med alla sångerna och människor jag aldrig skall glömma, skrivarkvällarna i mitt vardagsrum, Möns alla lärkor och bokar, kolonistugan på Salladsgången, Simons 30-årsrace på Slottskogsvallen, ridturen i Norge, förstås, och den på drömhästen i Trondheim och den i Bästekille i oktober.. Och en del annat, det som alltid lyser; vänskapen, skratten och eldarna som brinner i människor runt mig.
fredag 18 december 2009
War is over?
Nu sjunger John Lennon War is over lika vackert som varje år och om jag svär och bankar lite på höger högtalare så funkar den också. Det är glapp. Bak, i det fåniga lilla hålet där man skall pillra in den fåniga lilla kabeln är det glapp. Det må vara veckans i-landsproblem, men varför kan man inte bara plugga in högtalarsladdar i stereomaskiner? Varför ska man behöva stå och snurra metalltrådar, peta och peta och de böjer sig och fransar upp sig och sen när det verkar som den är på plats och man tjoffar fast den med plastmanicken, så är det likförbannat ingen kontakt?
Skit samma, just nu funkar båda högtalarna, skymningen faller, kaffet är varmt, ljus brinner, det är fredag, Triad tomtomtom-ar och om en stund skall jag på after work med mina goda vänner. Inte så dumt. I min lilla värld.
Trettio mil bort sitter världens ledare och försöker få till ett avtal. Reinfeldt intervjuades i radio i morse och sa att den skrivning de skissat på inatt handlar om att hålla tvågradersmålet. Jaha. Wow, liksom. Var det inte intentionen från start? Han bannade också en del stater och tyckte det var för mycket prat kring fattigdom och sånt. Jaha. Sitsen vi är i har väl ett visst samband med obalansen mellan den rika och fattiga delen av världen? Först snodde de som koloniserade kontinenterna alla resurser de kunde komma åt, inklusive människor - utnyttjade, förslavade, sålde, tog makten, drog raka streck på Afrikakartan och delade upp mellan sig. Sedan användes allt detta för att bygga upp våra nationer, vi som kallar oss utvecklade. Resultat: vi hamnade i den djupt orättvisa situationen att vi gör bruk av 80 procent av jordens resurser, vi som utgör 20 procent av befolkningen. Och har lyckats elda upp så otroligt mycket olja och kol och skog att klimatet ändras. Så är läget.
Nu tycker vi som är utvecklade att de som inte är så utvecklade bråkar. Well. Vad hade vi väntat oss?
En ursäkt, av typ den som aboriginerna av Australiens regering, kanske kunde varit en hyfsad ingång i förhandlingarna.
Och att vi verkligen, på djupaste allvar, tar tag i VÅRA utsläpp, vi har mycket att ta igen. Och att vi erbjuder all hjälp vi kan uppbringa för att de som vill utvecklas skall få göra det utan vår smutsiga omväg om kol och kärnkraft. Och att vi slutar prata om tillväxt, börjar prata om utveckling här också. Vi har varit förblindade av att "tillväxa", materiellt. Vi behöver utvecklas.
Happy Christmas your arse, I pray God it's our last, sjunger Pogues nu. Hårda bud i den låten.
Förhoppningsvis blir det inte så, förhoppningsvis får vi många jular, vackra, kärleksfulla jular och hanukkor och Eid-fester tillsammans. Vi som delar tid och liv här, och de som skall komma efter oss.
Skit samma, just nu funkar båda högtalarna, skymningen faller, kaffet är varmt, ljus brinner, det är fredag, Triad tomtomtom-ar och om en stund skall jag på after work med mina goda vänner. Inte så dumt. I min lilla värld.
Trettio mil bort sitter världens ledare och försöker få till ett avtal. Reinfeldt intervjuades i radio i morse och sa att den skrivning de skissat på inatt handlar om att hålla tvågradersmålet. Jaha. Wow, liksom. Var det inte intentionen från start? Han bannade också en del stater och tyckte det var för mycket prat kring fattigdom och sånt. Jaha. Sitsen vi är i har väl ett visst samband med obalansen mellan den rika och fattiga delen av världen? Först snodde de som koloniserade kontinenterna alla resurser de kunde komma åt, inklusive människor - utnyttjade, förslavade, sålde, tog makten, drog raka streck på Afrikakartan och delade upp mellan sig. Sedan användes allt detta för att bygga upp våra nationer, vi som kallar oss utvecklade. Resultat: vi hamnade i den djupt orättvisa situationen att vi gör bruk av 80 procent av jordens resurser, vi som utgör 20 procent av befolkningen. Och har lyckats elda upp så otroligt mycket olja och kol och skog att klimatet ändras. Så är läget.
Nu tycker vi som är utvecklade att de som inte är så utvecklade bråkar. Well. Vad hade vi väntat oss?
En ursäkt, av typ den som aboriginerna av Australiens regering, kanske kunde varit en hyfsad ingång i förhandlingarna.
Och att vi verkligen, på djupaste allvar, tar tag i VÅRA utsläpp, vi har mycket att ta igen. Och att vi erbjuder all hjälp vi kan uppbringa för att de som vill utvecklas skall få göra det utan vår smutsiga omväg om kol och kärnkraft. Och att vi slutar prata om tillväxt, börjar prata om utveckling här också. Vi har varit förblindade av att "tillväxa", materiellt. Vi behöver utvecklas.
Happy Christmas your arse, I pray God it's our last, sjunger Pogues nu. Hårda bud i den låten.
Förhoppningsvis blir det inte så, förhoppningsvis får vi många jular, vackra, kärleksfulla jular och hanukkor och Eid-fester tillsammans. Vi som delar tid och liv här, och de som skall komma efter oss.
lördag 12 december 2009
Musiken fortsätter
Igår var jag på Fängelset och lyssnade på Winter took his life, Cedarwell och Madamm. Tre solister med artistnamn, som gör gemensam sak och har varit ute i Europa och turnerat. Nu hade de riggat nedanför scenen, ett stympat trumset, klaviatur, pytteliten xylofon, en wiltonmatta och några gitarrer, och publiken slog sig helt enkelt ner på golvet. Jag fann en rumpplats med en dörrpost att luta mig mot, det var fint.
Det var en underbar konsert, samspelta var de efter en månads lirande och de olika stilarna kompletterade varann. Köpte mig en liveplatta, ser fram emot att lyssna igen.
Winter took his life, alias Susanna Brandin, är en begåvad 25-årig singer/songwriter som fick Rogers minnesstipendium förra året och därtill dotter till en gammal medmusikant till mig, Leif. Nämligen Leif, som jag skrev Till Johanna ihop med och som var på plats med sin Anna-Mia igår. Dessutom spelar Johanna (som nu inte längre är den baby som fick låten en gång - hon var arrangör igår!) och Susanna tillsammans i bandet Hunt. Se dem i Annedalskyrkan på onsdag!
Musiken fortsätter, den rullar vidare i nästa generation, och nästa, hoppas vi.
Det var precis 30 år sen som Roger och Leif beslöt börja lira igen efter skilsmässor och elände, 30 år sen som jag blev inbjuden att sjunga med dem. Äntligen hamnade jag rätt. Dittills hade jag inte begripit hur jag skulle ta mig in i ett musiksammanhang, när skolan var slut och jag inte kunde sjunga på avslutningar mera. Självförtroendet var lågt på den fronten. Men då öppnades dörren och det vackraste av rum väntade. Det blev Trasiga Änglar och det blev mer musik, mycket mer musik. Låtskrivandet startade med en trudelutt till Jon i slutet på 1981 - "yrsnö i december, tomten sitter på Åhléns, ska Jon få några tänder innan julen.." Typ.
Förra veckan träffades Leif och Göran B igen för att bara lira. Jag blev inbjuden men var upptagen. Nästa gång ska jag dit! Men gitarr och allt.
16.30 arrangerar Avaaz ljudmanifestation för klimatet under rubrik Join a Real Deal på Gustav Adolfs torg, se länken http://www.avaaz.org/en/real_deal_rsvp/?id=137715
Låt oss tända ljus för den vackraste av planeter. Vårt hem i universum.
Det var en underbar konsert, samspelta var de efter en månads lirande och de olika stilarna kompletterade varann. Köpte mig en liveplatta, ser fram emot att lyssna igen.
Winter took his life, alias Susanna Brandin, är en begåvad 25-årig singer/songwriter som fick Rogers minnesstipendium förra året och därtill dotter till en gammal medmusikant till mig, Leif. Nämligen Leif, som jag skrev Till Johanna ihop med och som var på plats med sin Anna-Mia igår. Dessutom spelar Johanna (som nu inte längre är den baby som fick låten en gång - hon var arrangör igår!) och Susanna tillsammans i bandet Hunt. Se dem i Annedalskyrkan på onsdag!
Musiken fortsätter, den rullar vidare i nästa generation, och nästa, hoppas vi.
Det var precis 30 år sen som Roger och Leif beslöt börja lira igen efter skilsmässor och elände, 30 år sen som jag blev inbjuden att sjunga med dem. Äntligen hamnade jag rätt. Dittills hade jag inte begripit hur jag skulle ta mig in i ett musiksammanhang, när skolan var slut och jag inte kunde sjunga på avslutningar mera. Självförtroendet var lågt på den fronten. Men då öppnades dörren och det vackraste av rum väntade. Det blev Trasiga Änglar och det blev mer musik, mycket mer musik. Låtskrivandet startade med en trudelutt till Jon i slutet på 1981 - "yrsnö i december, tomten sitter på Åhléns, ska Jon få några tänder innan julen.." Typ.
Förra veckan träffades Leif och Göran B igen för att bara lira. Jag blev inbjuden men var upptagen. Nästa gång ska jag dit! Men gitarr och allt.
16.30 arrangerar Avaaz ljudmanifestation för klimatet under rubrik Join a Real Deal på Gustav Adolfs torg, se länken http://www.avaaz.org/en/real_deal_rsvp/?id=137715
Låt oss tända ljus för den vackraste av planeter. Vårt hem i universum.
tisdag 8 december 2009
En och en
Tack för fin stund i söndags, ni som var på bokkaféet och lyssnade och quizade! Ett ljus i mörkret att få vara där med er.
Jag går här och funderar på det där med det egna ansvaret, i stort, men framförallt när det handlar om jorden vi bor på och vårt sätt att leva här. Nu sitter di mäktige på plats i Köpenhamn, de som styr våra öden, och vi hoppas, hoppas, att det inte kommer att handla bara om köpslående och underbud och smartness. Jorden och livet här behöver inte smartness, vi behöver klokskap och klarsyn och empati. Hjärtan som slår, ögon som ser, människor som orkar lyssna till andra människor, i andra livssituationer, där havet piskar in över byarna, där stränderna eroderar, där torkan dödar nästa års skörd. Storslagna beslut måste till, politikerna har det ansvaret. Vårt ansvar har varit att välja dem att representera oss (i bästa fall).
Men är det något jag inte begriper så är det talet om att det inte spelar någon roll vad vi gör som enskilda personer. Vad jag gör har ingen betydelse i det stora hela. Nähä. Har det större betydelse vad grannen gör? Eller är var och en av oss helt utan påverkan? Gäller det i så fall bara miljön (konstiga ord - vad finns det utanför miljön, är det nån som bor där?) och klimatet? Eller gäller det överhuvudtaget? Gäller det bara det som inte får nån påföljd lagligt sett? Gäller det om jag röstar eller ej?
Vi går en och en, sjunger FJK, och det gör vi ju. Men vi är samtidigt grenar på samma träd och vi har lika stor betydelse här, vi är lika mycket värda var och en av oss, det står skrivet i vackra FN-deklarationer. Även om du och jag påverkar väldigt lite, så påverkar vi. Både vår lilla vrå av världen och varann. Köper jag griskött som kommer från en erbarmlig djurfabrik, så kan jag vara hur mycket djurvän som helst, klappa hunden och vaccinera katten, men jag har hjälpt till att stötta den erbarmliga djurfabriken, där djur plågas. Grenslar jag hojen istället för att ta SUVen så blir luften lite renare. Och jag inspirerar grannen. Grenslar halva Göteborgs befolkning, en och en, varsin hoj, så blir luften mycket renare. Folk drar folk, som vi brukar säga när vi arrar spelningar. Släng en sten i vattnet - nog blir det ringar.
Det tror fan att det har betydelse vad jag gör och du gör. Vi här har dessutom stora valmöjligheter, det har inte alla. Vill vi ha bra mat, så köp bra mat, för då kan de som odlar ekologiskt och låter korna gå ute och grisarna vara grisar försörja sig. Tycker du det är skit att det går åt tiotusentals liter vatten och flera kilo gift för att tillverka ett par jeans och att de som tillverkar jeans inte skall behöva jobba 16 timmar om dygnet och sova på arbetsplatsen, köp inte de jeansen, eller köp inte nya brallor, det finns massor av begagnade att tillgå. Du och du och du och du och jag, det blir grejer det. Marknadskraft.
Vi behöver di mäktige, för de kan underlätta för oss att göra val, se till att det satsas stora summor på rätt saker, ser till att eländen förbjuds. Men kom inte och säg att du är maktlös, eller att jag är det.
Jag går här och funderar på det där med det egna ansvaret, i stort, men framförallt när det handlar om jorden vi bor på och vårt sätt att leva här. Nu sitter di mäktige på plats i Köpenhamn, de som styr våra öden, och vi hoppas, hoppas, att det inte kommer att handla bara om köpslående och underbud och smartness. Jorden och livet här behöver inte smartness, vi behöver klokskap och klarsyn och empati. Hjärtan som slår, ögon som ser, människor som orkar lyssna till andra människor, i andra livssituationer, där havet piskar in över byarna, där stränderna eroderar, där torkan dödar nästa års skörd. Storslagna beslut måste till, politikerna har det ansvaret. Vårt ansvar har varit att välja dem att representera oss (i bästa fall).
Men är det något jag inte begriper så är det talet om att det inte spelar någon roll vad vi gör som enskilda personer. Vad jag gör har ingen betydelse i det stora hela. Nähä. Har det större betydelse vad grannen gör? Eller är var och en av oss helt utan påverkan? Gäller det i så fall bara miljön (konstiga ord - vad finns det utanför miljön, är det nån som bor där?) och klimatet? Eller gäller det överhuvudtaget? Gäller det bara det som inte får nån påföljd lagligt sett? Gäller det om jag röstar eller ej?
Vi går en och en, sjunger FJK, och det gör vi ju. Men vi är samtidigt grenar på samma träd och vi har lika stor betydelse här, vi är lika mycket värda var och en av oss, det står skrivet i vackra FN-deklarationer. Även om du och jag påverkar väldigt lite, så påverkar vi. Både vår lilla vrå av världen och varann. Köper jag griskött som kommer från en erbarmlig djurfabrik, så kan jag vara hur mycket djurvän som helst, klappa hunden och vaccinera katten, men jag har hjälpt till att stötta den erbarmliga djurfabriken, där djur plågas. Grenslar jag hojen istället för att ta SUVen så blir luften lite renare. Och jag inspirerar grannen. Grenslar halva Göteborgs befolkning, en och en, varsin hoj, så blir luften mycket renare. Folk drar folk, som vi brukar säga när vi arrar spelningar. Släng en sten i vattnet - nog blir det ringar.
Det tror fan att det har betydelse vad jag gör och du gör. Vi här har dessutom stora valmöjligheter, det har inte alla. Vill vi ha bra mat, så köp bra mat, för då kan de som odlar ekologiskt och låter korna gå ute och grisarna vara grisar försörja sig. Tycker du det är skit att det går åt tiotusentals liter vatten och flera kilo gift för att tillverka ett par jeans och att de som tillverkar jeans inte skall behöva jobba 16 timmar om dygnet och sova på arbetsplatsen, köp inte de jeansen, eller köp inte nya brallor, det finns massor av begagnade att tillgå. Du och du och du och du och jag, det blir grejer det. Marknadskraft.
Vi behöver di mäktige, för de kan underlätta för oss att göra val, se till att det satsas stora summor på rätt saker, ser till att eländen förbjuds. Men kom inte och säg att du är maktlös, eller att jag är det.
lördag 5 december 2009
Sångerna
Jag sitter och överväger om bloggrubriken ska vara den ovan eller "Cynism". Lyssnar just på Ekots tidningskrönika, nämligen, kring den fantastiska bestämmelsen att sjuka personer efter årsskiftet plötsligt inte är sjuka utan arbetslösa och skall kravla sig ur bingen och upp på Arbetsförmedlingen. Nu dras det visst tillbaka, eftersom bestämmelserna "tolkas på olika sätt", och det tycker inte politikerna är bra. Så uttrycker sig de mediatränade när de slår till reträtt. Hela påhittet är givetvis ett bevis på en människosyn som inte är särskilt vacker och för de drabbade är det ett hån. Må detta förslag raderas. Människor med olika sjukdomar behöver stöd, vård, rehabilitering och orkar de jobba deltid är det bra. Låt det vara så.
Det är för övrigt likadant med gravida som har ont i ryggen. De har inte ont i ryggen, nämligen, enligt Försäkringskassan, eftersom de är gravida och graviditet är ingen sjukdom. Eh...nä, vem har sagt det? Men ryggont är väl ryggont?
Nu har kassan fått bassning, vilket ändå ger ett visst hopp. Logiken är så märklig att man baxnar. Själv vaggade jag ut till brevlådan med stor möda i slutet av min andra graviditet, längre än så klarade jag inte, eftersom det kändes som hela bäckenet höll på att falla isär. Att jobba var ingen option. Hoppas F-kassan slutar ägna sig åt sådant här och ser till att folk får sina pengar i tid istället.
Jaha. Sångerna var det ju. Sjöng några igår på jobbet, det var roligt. Och imorgon är ni välkomna till Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen - (vid Landala Torg, Anders&Birgitta!) kl 14, för då blir det mera sånger, och läsning ur mina böcker och grejer. Fika finns och ni kan säkert hitta en del julklappar hos Ines.
Och så känner jag att det bubblar fler sånger här i hjärtetrakten, kring det som det slår för och som just nu är överst på mediaagendan - jorden och vår överlevnad. På nåt sätt måste hoppet, våndan och ilskan ut.
Det är för övrigt likadant med gravida som har ont i ryggen. De har inte ont i ryggen, nämligen, enligt Försäkringskassan, eftersom de är gravida och graviditet är ingen sjukdom. Eh...nä, vem har sagt det? Men ryggont är väl ryggont?
Nu har kassan fått bassning, vilket ändå ger ett visst hopp. Logiken är så märklig att man baxnar. Själv vaggade jag ut till brevlådan med stor möda i slutet av min andra graviditet, längre än så klarade jag inte, eftersom det kändes som hela bäckenet höll på att falla isär. Att jobba var ingen option. Hoppas F-kassan slutar ägna sig åt sådant här och ser till att folk får sina pengar i tid istället.
Jaha. Sångerna var det ju. Sjöng några igår på jobbet, det var roligt. Och imorgon är ni välkomna till Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen - (vid Landala Torg, Anders&Birgitta!) kl 14, för då blir det mera sånger, och läsning ur mina böcker och grejer. Fika finns och ni kan säkert hitta en del julklappar hos Ines.
Och så känner jag att det bubblar fler sånger här i hjärtetrakten, kring det som det slår för och som just nu är överst på mediaagendan - jorden och vår överlevnad. På nåt sätt måste hoppet, våndan och ilskan ut.
söndag 29 november 2009
En förvirrande tid
Tillvaron är fascinerande. Livet består av så mycket, på så olika nivåer att man kan bli helt förvirrad. Medan arga kockar och idoler och bönder som söker fruar huserar på tv, och besvikna män pratar om sportförluster som om de vore världskatastrofer, medan ens dagliga oro kan bestå av att inte ha rätt märke på brallorna eller tillräckligt häftig mobiltelefon eller platt-tv som är stor nog - så står våra förutsättningar att fortleva här på denna vidunderliga planet på spel och smarta förhandlare förbereder sig för att inte lova mer än nån annan på klimatmötet i Köpenhamn.
Medan vi (nä inte jag) snart beger oss till butiken och handlar skinka och prinskorv, snyggt inslagen i plast, så trängs levande grisar i förfärliga köttfabriker. Vilket upprör mångas känslor- heja Djurrättsalliansen som avslöjat eländet. Men nog skall skinka köpas och helst skall den vara billig. Som om det inte hängde ihop.
Medan jag lyxfunderar och blir otålig över att det tar så lång tid att byta till mig en annan fin lägenhet, i trevligt område, så trängs människor under bedrövliga förhållanden, eller har ingenstans alls att ta vägen.
Det gnisslar, de är ostämda och disharmoniska, the soundtracks of our lives. Men här är vi och vi bär alltihop i oss - storheten, misstänksamheten, empatin, rädslan, värmen, stoltheten, längtan efter varann och kampen för att överleva. Vi får se vad av allt detta som vinner. Mycket står på spel precis just nu. Det är en intressant tid att leva i.
Förvirrande och skrämmande, men intressant.
Medan vi (nä inte jag) snart beger oss till butiken och handlar skinka och prinskorv, snyggt inslagen i plast, så trängs levande grisar i förfärliga köttfabriker. Vilket upprör mångas känslor- heja Djurrättsalliansen som avslöjat eländet. Men nog skall skinka köpas och helst skall den vara billig. Som om det inte hängde ihop.
Medan jag lyxfunderar och blir otålig över att det tar så lång tid att byta till mig en annan fin lägenhet, i trevligt område, så trängs människor under bedrövliga förhållanden, eller har ingenstans alls att ta vägen.
Det gnisslar, de är ostämda och disharmoniska, the soundtracks of our lives. Men här är vi och vi bär alltihop i oss - storheten, misstänksamheten, empatin, rädslan, värmen, stoltheten, längtan efter varann och kampen för att överleva. Vi får se vad av allt detta som vinner. Mycket står på spel precis just nu. Det är en intressant tid att leva i.
Förvirrande och skrämmande, men intressant.
tisdag 24 november 2009
Välkommen till Stenungsund!
Alltid trevligt att få åka till Stenungsund, det har blivit några resor dit på senare år. Ikväll bär det av igen, till fina Fregatten och en kväll kring hur man håller kärleken levande. CO Evers pratar, Simon Ljungman och jag spelar sånger på temat. Kan man säga. I alla fall kring kärleken och de olika vackra nyanser den kan ha.
Titta in, vetja. Det börjar kl 19. Kolla www.stenungsund.se, där finns det lite mer information.
Kan även meddela att den lilla flik himmel jag just nu ser från mitt fönster är blå! Amazing.
Titta in, vetja. Det börjar kl 19. Kolla www.stenungsund.se, där finns det lite mer information.
Kan även meddela att den lilla flik himmel jag just nu ser från mitt fönster är blå! Amazing.
söndag 22 november 2009
Pang på bloggen
Såhär tänkte jag mig. Att bloggeriet kommer direkt när man öppnar sidan. Är det bra? Det skall justeras lite och fixas, men jag tror vi kör på det.
Har just vinkat adjö till mina "elever" i skrivarcirkeln, ljus dröjer kvar efter skrivande, dans, samtal, skratt. Och Kerstins äppelpaj. Goda stunder. Levande liv.
Nu ger vi oss på en ny vecka, så får vi se hur den kan bli.
Har just vinkat adjö till mina "elever" i skrivarcirkeln, ljus dröjer kvar efter skrivande, dans, samtal, skratt. Och Kerstins äppelpaj. Goda stunder. Levande liv.
Nu ger vi oss på en ny vecka, så får vi se hur den kan bli.
fredag 20 november 2009
Svinbot
Nej, antagligen är det inte svininfluensan som slagit till, men hängig är jag och snuva lurar och huvudvärk och sånt. Svinet brukar ju börja på annat sätt, så det är nog bara en liten förkylning. I morse när jag knagglade mig nerför alla trappor med gitarr på ryggen var jag i alla fall inte i toppform, trots piller, så jag undrade hur det skulle gå att repa.
Och så blev det så bra! Bara att umgås med unge herr Ljungman är en lisa för själen, men det är ju nåt med musiken också. Sångterapi. Endorfinerna får fart när man hittar rätt i låtarna och det är läkande. Så om svinet var på gång, hoppas jag att det vänt i dörren. Att musiken jagade det på flykten. Kändes så.
Dessutom är antalet soltimmar på gång att öka med säkert 100% - solen har hållit sig undan förutom 3,5 timmar i november innan denna klara, milda, blåsiga, nästan kusligt vårlika dag. Idag har tallkottkörteln fått lite påfyllning. Sol och musik. Svinbot.
Och så blev det så bra! Bara att umgås med unge herr Ljungman är en lisa för själen, men det är ju nåt med musiken också. Sångterapi. Endorfinerna får fart när man hittar rätt i låtarna och det är läkande. Så om svinet var på gång, hoppas jag att det vänt i dörren. Att musiken jagade det på flykten. Kändes så.
Dessutom är antalet soltimmar på gång att öka med säkert 100% - solen har hållit sig undan förutom 3,5 timmar i november innan denna klara, milda, blåsiga, nästan kusligt vårlika dag. Idag har tallkottkörteln fått lite påfyllning. Sol och musik. Svinbot.
torsdag 19 november 2009
Kor på restaurang
Igår var det vernissage på SoHo nära Kompassen i Göteborg. Min broder Patrik hade hängt upp sina kor där, på plan två i den förvånansvärt rymliga och väldigt mysiga restaurangen. I det innersta rummet råmade de. Foton på canvas, både kor i dimma och popkor. Gå dit och kolla. De kanske inte har mjölkdrinkarna på standardmenyn, men de kan säkert fixa till dem igen. Slow Art kallar han det för, Patrik Gunnar. Cow art kan man väl också säga.. De hänger där fram till 20 december, sen skall de åka till Chicago. Kina är visst också på gång. Vill ni kolla fler Patrik-bilder, gå in på www.ketchup.se.
Märkligt väder igår, även om det inte var som november 1995, då vi skottade snö i meterhöga vallar och ingen kunde ta sig till jobbet. Igår var det regn istället och på eftermiddagen när jag klafsade genom Göteborgs centrum, ven kulingen så regnkappan flaxade kring benen och folks paraplyer drog sin sista suck (Göteborgssjukan - det lär ligga en gäng paraplylik på gatorna idag). Men om kvällen när jag motvilligt gav mig ut - allt för korna - så var det lugnt! Inget regn, ingen vind, det var som om någon hade lagt en hand på alltihop, sagt: Lugn & fin!
Men nu är visst näven väck, nu trummar det välbekanta regnet mot rutan igen. Och jag som ska till Trollhättan.. Ha en fin torsdag, vänner.
Märkligt väder igår, även om det inte var som november 1995, då vi skottade snö i meterhöga vallar och ingen kunde ta sig till jobbet. Igår var det regn istället och på eftermiddagen när jag klafsade genom Göteborgs centrum, ven kulingen så regnkappan flaxade kring benen och folks paraplyer drog sin sista suck (Göteborgssjukan - det lär ligga en gäng paraplylik på gatorna idag). Men om kvällen när jag motvilligt gav mig ut - allt för korna - så var det lugnt! Inget regn, ingen vind, det var som om någon hade lagt en hand på alltihop, sagt: Lugn & fin!
Men nu är visst näven väck, nu trummar det välbekanta regnet mot rutan igen. Och jag som ska till Trollhättan.. Ha en fin torsdag, vänner.
söndag 15 november 2009
Feelings in November
It's a Sunday in the absolute middle of November and I feel I have to practise the English language a bit. Just in case, you never know who's reading. I have noticed some increase in visitors on my website, that's nice.
Nothing could ever be more grey than this time of year in Gothenburg. The days seem to wonder whether it's any use to unfold, it's soon getting dark again anyway. It's kind of hard to not to fall into the grey yourself - it feels like the well-being showers of hormons are fading...Buhu.
I try my best though, not to vanish into memories or into thoughts of a future that, in days like these, doesn't seem to shine in bright colours. I'm trying to stay here, in this room, turning into the inner light that I know remains, whatever happens. Emmylou Harris is helping out this instant, singing like noone else can.
I have also been dancing here on the living room floor, Gabrielle Roth's five rhythms and it is so great. Try that! Floating, staccato, chaos, lyric and stillness. Collect five tunes, fitting these rhythms and dance away. It's good for the body and soul, especially when you feel something's (someone's) missing in your life or if you want to just want to capture here and now.
Today the feeling of solitude transformed to loneliness, but the music and dancing turned it into solitude again.
And spring will come again, spring will come, spring will...
Nothing could ever be more grey than this time of year in Gothenburg. The days seem to wonder whether it's any use to unfold, it's soon getting dark again anyway. It's kind of hard to not to fall into the grey yourself - it feels like the well-being showers of hormons are fading...Buhu.
I try my best though, not to vanish into memories or into thoughts of a future that, in days like these, doesn't seem to shine in bright colours. I'm trying to stay here, in this room, turning into the inner light that I know remains, whatever happens. Emmylou Harris is helping out this instant, singing like noone else can.
I have also been dancing here on the living room floor, Gabrielle Roth's five rhythms and it is so great. Try that! Floating, staccato, chaos, lyric and stillness. Collect five tunes, fitting these rhythms and dance away. It's good for the body and soul, especially when you feel something's (someone's) missing in your life or if you want to just want to capture here and now.
Today the feeling of solitude transformed to loneliness, but the music and dancing turned it into solitude again.
And spring will come again, spring will come, spring will...
fredag 13 november 2009
Nej tack
"Säg nåt roooligt!" tjatade jag mest varje kväll när mamma kikade in i mitt rum och sa godnatt. Jag var i tioårsåldern och det jag ville var att hon äntligen skulle säga att jag skulle få en häst. Fast jag förstås var 110-procentigt övertygad om att det aldrig skulle ske. Hon kunde ju i alla fall säga att jag skulle få en saltsten, tyckte jag (önskade mig det i julklapp, av nån anledning, kanske som en start på hästägarlivet - jag fick ett syskrin..). Eller nåt om ridläger eller att nånting spännande var på gång.
Stackars Sonia. Hon suckade och fräste ibland att hon minsann inte kunde hitta på roliga saker varenda kväll, det fick jag förstå. Jo, jag förstår. Nu.
Men jag känner i dessa novembergrå tider att jag vill hojta ut i universum - säg nåt roooligt!
Hör just Lars G Josefsson på radio, intervjuad av den suveräna Camilla Qvartoft. Han kanske önskar samma sak, det lär bara vara timmar kvar tills hans goa pensionsavtal träder i kraft. Kanske är roooligt, när han väl fått kommit i lä från snålblåsten.
Vattenfall, svenska folkets bolag, är det han styr, Lars G. Jag skäms för att vara delägare. Ett bolag som säger sig vara klimat- och miljöengagerat men mest ägnar sig åt att köpa och driva kolkraftverk och kärnkraftverk, det vill inte jag vara med i. Som maktfullkomligt drar upp planer, enligt hyfsat trovärdiga uppgifter, att sälja ut nätet för att få stålars till brittisk kärnkraft. Nej tack.
Anställda på Westinghouse har visst förhöjda strålningsvärden från uranhanteringen där, säger man också på nyheterna, förresten. Men ingen fara, säger VD:n.
Kärnkraft är inte ren och säker, tryggt inkapslad i vita byggnader vid havet. Kärnkraft bygger på permanent skövling av marker och på kontaminerat grundvatten runt om i världen, för att få fram uran. Och pass på, det kan börja brytas här i Sverige också, vad sägs om en urangruva här i Västergötland? Eller i Skåne, kanske?
Under drift finns alltid risken för olyckor och attentat, och de olyckorna.. de kan bli som Tjernobyl. Och värre. Att säkerhetssystemen inte är fullkomliga har ju visat sig. Det sitter människor bakom reglagen, dessutom, även här i trygg-Sverige.
Och sen då, avfallet? Inte löst. Tonvis högaktivt och lågaktivt skrot ligger och väntar i livsfarliga lager. Mycket har vräkts ut i havet - jo, för man får vräka ut sån skit i havet från land! Inte från fartyg, men från land får man! Så upparbetningsanläggningarna i Sellafield i England och La Hague i Frankrike, de har ett slags fiffiga pipelines ut i havet där radioaktivt avfall svischas ut. Jo, det är sant!
Forskarna träter om hur länge kopparkapslar håller och tidsrymderna de måste hålla är bortom allt vi nånsin behövt räkna ut. 100 000 år.
Kärnkraften är en fruktansvärt dyr återvändsgränd, som sätter alltför mycket på spel. Det finns enklare sätt att få fram el och om alla pengar som lagts på det här experimentet genom åren istället använts till förnybar el- och värmeproduktion så hade det hela varit löst, det är jag övertygad om.
Så där ja. Det var inte meningen att det skulle handla om det här. Men det är ju fredagen den 13e. Och det är inte alltid lätt att säga nåt rooligt.
Stackars Sonia. Hon suckade och fräste ibland att hon minsann inte kunde hitta på roliga saker varenda kväll, det fick jag förstå. Jo, jag förstår. Nu.
Men jag känner i dessa novembergrå tider att jag vill hojta ut i universum - säg nåt roooligt!
Hör just Lars G Josefsson på radio, intervjuad av den suveräna Camilla Qvartoft. Han kanske önskar samma sak, det lär bara vara timmar kvar tills hans goa pensionsavtal träder i kraft. Kanske är roooligt, när han väl fått kommit i lä från snålblåsten.
Vattenfall, svenska folkets bolag, är det han styr, Lars G. Jag skäms för att vara delägare. Ett bolag som säger sig vara klimat- och miljöengagerat men mest ägnar sig åt att köpa och driva kolkraftverk och kärnkraftverk, det vill inte jag vara med i. Som maktfullkomligt drar upp planer, enligt hyfsat trovärdiga uppgifter, att sälja ut nätet för att få stålars till brittisk kärnkraft. Nej tack.
Anställda på Westinghouse har visst förhöjda strålningsvärden från uranhanteringen där, säger man också på nyheterna, förresten. Men ingen fara, säger VD:n.
Kärnkraft är inte ren och säker, tryggt inkapslad i vita byggnader vid havet. Kärnkraft bygger på permanent skövling av marker och på kontaminerat grundvatten runt om i världen, för att få fram uran. Och pass på, det kan börja brytas här i Sverige också, vad sägs om en urangruva här i Västergötland? Eller i Skåne, kanske?
Under drift finns alltid risken för olyckor och attentat, och de olyckorna.. de kan bli som Tjernobyl. Och värre. Att säkerhetssystemen inte är fullkomliga har ju visat sig. Det sitter människor bakom reglagen, dessutom, även här i trygg-Sverige.
Och sen då, avfallet? Inte löst. Tonvis högaktivt och lågaktivt skrot ligger och väntar i livsfarliga lager. Mycket har vräkts ut i havet - jo, för man får vräka ut sån skit i havet från land! Inte från fartyg, men från land får man! Så upparbetningsanläggningarna i Sellafield i England och La Hague i Frankrike, de har ett slags fiffiga pipelines ut i havet där radioaktivt avfall svischas ut. Jo, det är sant!
Forskarna träter om hur länge kopparkapslar håller och tidsrymderna de måste hålla är bortom allt vi nånsin behövt räkna ut. 100 000 år.
Kärnkraften är en fruktansvärt dyr återvändsgränd, som sätter alltför mycket på spel. Det finns enklare sätt att få fram el och om alla pengar som lagts på det här experimentet genom åren istället använts till förnybar el- och värmeproduktion så hade det hela varit löst, det är jag övertygad om.
Så där ja. Det var inte meningen att det skulle handla om det här. Men det är ju fredagen den 13e. Och det är inte alltid lätt att säga nåt rooligt.
söndag 8 november 2009
Mardrömsrapporter
Inget fel på den här dagen heller. Ingen skog, dock, men å andra sidan har jag besökt Stadsbiblioteket, vilket också är en skattkammare. Hittade dvd:n Sex grader och nappade åt mig den. Mark Lynas, som skrivit boken med samma namn (som jag ju citerat här tidigare), var centralfigur i filmen och beskrivningarna av framtidsscenarierna var ungefär desamma som i boken. En mardröm har vi att fejsa, alltså, om vi tror att vårt sätt att leva nu är det som gäller och, som Bush sa "inte är förhandlingsbart". Då blir det inte bra.
Så må ledarna ta sitt ansvar och stå emot den mäktiga, giriga enfalden. Det är vårt totala beroende av hälsan hos skogarna, haven och floderna som inte är förhandlingsbart. Inte vårt beroende av varann heller.
De kan börja med att kolla in den här dvd:n, de som skall mötas i Köpenhamn. Det verkar inte ha räckt med Gore-filmen, det är som om de redan glömt.
På tal om rapporter från helvetet så lyssnade jag på Korrespondenterna på P1 idag också. De talade bland annat om Bildts, som det verkar, ointresse för kvinnoförtryck och våld mot kvinnor i världen. Han låter hälsa via sin pressekreterare att han inte kommenterar detta.
Korrespondenten från Kongo, Margareta Svensson, kommenterade dock. Från Panzikliniken rapporterade hon, ett sjukhus för våldtagna kvinnor. Påtända rebeller sliter sönder unga flickor, rövar bort dem, skändar och våldtar och lämnar dem med skammen, smärtan och livslånga men.
På något sätt känns det som om dessa båda berättelser löper samman, det är som två sidor av samma mynt. Förakt mot livet och det livgivande.
Ändå. En god söndag i min lilla bubbla. Att ta in det här, tryggt kurande i soffhörnet går ju bra...
What to do? Handlade nästan bara ekovaror (och svenska äpplen) i Hemköp, i medhavd kasse. Gick till sopsorteringen med kartonger och plast. Försökte skruva till lagom värme i lyan. La ut en rad länkar här på hemsidan till organisationer att gå med i, om man vill göra en minimal insats. Vettiga publikationer att prenumerera på, om man vill ha lite andra infallsvinklar än de som de övriga medierna serverar. Sånt. Alltid nåt.
lördag 7 november 2009
Drömdag
Vi skrev om bra dagar på skrivarcirkeln senast. Fröken (jag, då) tyckte vi skulle beskriva en drömdag, helst med avstamp nånstans där vi är, i närheten av vardagstillvaron. Det blev fint. Det blir alltid det. Det blir förunderliga historier.
Idag fick jag en dag, inte olik den jag visionerade. Flera av ingredienserna fanns; en ledig dag, ett oskrivet blad utan plikter. En god natts sömn, vilket dam i täcke av-täcke på-åldern är förbannat tacksam för. En god frulle med ägg och allt. Inget regn, kan man också vara glad för i Göteborg på hösten. Läste etc, bra drag i den. Och sen packade jag ryggan med mer kaffe, mer macka och cyklade iväg till Härlanda tjärn via Bagaregården, så att jag skulle känna dels hur det var att cykla dit från stan och sedan därifrån till skogen. Allt var bra, jag vill dit.
Efter att ha fått njuta vandringen i det stilla gråvädret, stifta närmare bekantskap med en bergsknalle och en vacker tall vid tjärnen och känna att allt detta skulle finnas inom mindre än tio minuters avstånd från hemmet, så är det avgjort. Jag vill dit. Det kan dyka upp annat, men Bagaregården är det hetaste just nu.
Kanske blir det Waernsgatan, Stefans gamla gård - om du läser det här, gamle kamrat, så hör av dig och meddela vilket nummer ni bodde på - var det 16?
Sen hem igen och så småningom bio - Julie och Julia (eller är det tvärtom?), och humöret steg ännu mer. Meryl Streep är ett snille. Filmen är en pärla, feelgood at its best.
Jovisst, min skrivna drömdag innehöll en del andra inslag också men den här lördagen dög som den var. En bra dag i livet. Tack för den.
Idag fick jag en dag, inte olik den jag visionerade. Flera av ingredienserna fanns; en ledig dag, ett oskrivet blad utan plikter. En god natts sömn, vilket dam i täcke av-täcke på-åldern är förbannat tacksam för. En god frulle med ägg och allt. Inget regn, kan man också vara glad för i Göteborg på hösten. Läste etc, bra drag i den. Och sen packade jag ryggan med mer kaffe, mer macka och cyklade iväg till Härlanda tjärn via Bagaregården, så att jag skulle känna dels hur det var att cykla dit från stan och sedan därifrån till skogen. Allt var bra, jag vill dit.
Efter att ha fått njuta vandringen i det stilla gråvädret, stifta närmare bekantskap med en bergsknalle och en vacker tall vid tjärnen och känna att allt detta skulle finnas inom mindre än tio minuters avstånd från hemmet, så är det avgjort. Jag vill dit. Det kan dyka upp annat, men Bagaregården är det hetaste just nu.
Kanske blir det Waernsgatan, Stefans gamla gård - om du läser det här, gamle kamrat, så hör av dig och meddela vilket nummer ni bodde på - var det 16?
Sen hem igen och så småningom bio - Julie och Julia (eller är det tvärtom?), och humöret steg ännu mer. Meryl Streep är ett snille. Filmen är en pärla, feelgood at its best.
Jovisst, min skrivna drömdag innehöll en del andra inslag också men den här lördagen dög som den var. En bra dag i livet. Tack för den.
torsdag 5 november 2009
Dubbelbloggare
Härommorgonen fick jag en idé. Inte så ovanligt, det är då dom anfaller. Ibland tvingar dom upp mig för att hämta mp3-spelaren och skrovligt nynna in en del av en ny låt som kommit flygande. Det är arbetsamt men man vill ju inte riskera att glömma bort. Penna och papper ligger förstås redan vid sängen, jag har haft det såhär länge.
Den nya idén krävde ingen inspelning, den handlade om jobbet på KulturUngdom, som jag varit lycklig nog att ha haft i många år nu. Vi hade en mötesdag häromsistens, med styrelsen, och gick igenom lite var vi står och vart vi vill, enligt en metod som heter OPERA. Ord skrevs på lappar, ord att beskriva vad vi anser att KulturUngdom är och ett av dem var Resurs. På olika sätt Resurs.
Och jag kände att en ideell organisation med tusentals kreativa unga som medlemmar, där har samhället och planeten en verklig resurs. Att skapa, att producera och konsumera kultur, det är klimatsmart (vet inte om jag gillar det ordet, men i alla fall). Det pyser inte ut särskilt mycket växthusgaser från kulturlivet (om man undantar monsterturnéer som U2s). Och den kreativitet som blommar där kan leda oss långt, till en klokare samhällstyp som värderar upplevelser mer än prylar och som ser vad de prylar som finns kan bli om man fixar lite. Mervärde.
Så då beslöt jag att föreslå en Resursblogg på www.kulturungdom.se och det föll i god jord. Den startar idag. Läs gärna! Finns på www.resursbloggen.blogspot.com
Den nya idén krävde ingen inspelning, den handlade om jobbet på KulturUngdom, som jag varit lycklig nog att ha haft i många år nu. Vi hade en mötesdag häromsistens, med styrelsen, och gick igenom lite var vi står och vart vi vill, enligt en metod som heter OPERA. Ord skrevs på lappar, ord att beskriva vad vi anser att KulturUngdom är och ett av dem var Resurs. På olika sätt Resurs.
Och jag kände att en ideell organisation med tusentals kreativa unga som medlemmar, där har samhället och planeten en verklig resurs. Att skapa, att producera och konsumera kultur, det är klimatsmart (vet inte om jag gillar det ordet, men i alla fall). Det pyser inte ut särskilt mycket växthusgaser från kulturlivet (om man undantar monsterturnéer som U2s). Och den kreativitet som blommar där kan leda oss långt, till en klokare samhällstyp som värderar upplevelser mer än prylar och som ser vad de prylar som finns kan bli om man fixar lite. Mervärde.
Så då beslöt jag att föreslå en Resursblogg på www.kulturungdom.se och det föll i god jord. Den startar idag. Läs gärna! Finns på www.resursbloggen.blogspot.com
måndag 26 oktober 2009
Jorden skälver
Har just tittat klart på säsongens sista Vetenskapsmagasinet på svt och lärde mig nåt nytt. En forskare berättade om hur klimatets förändring förutom allting annat även kan innebära fler jordbävningar och vulkanutbrott. Det lät märkligt, men förklaringen var logisk - ökade vattenmängder och is som smälter påverkar själva jordskorpans form. Det borde man kunnat räkna ut - landhöjningen pågår ju fortfarande efter att senaste istidens tryck släppt. Magma kan pressas ur vulkanerna, kontinentalplattorna förflytta sig, allt på grund av högre temperaturer. Se där ja.
När vi spelade Hyllningen till Planeten och människorna använde vi de scenarier som Mark Lynas beskriver i sin bok Sex grader och som han baserat på tillgänglig forskning. Det stockade sig i bröstet när Patrik Gunnar tryckte fram bilderna och texten på slutet. Här kommer det igen:
2 grader
Extremt heta somrar i Europa – ofta. Ungefär som 2003, då runt 30 000 människor dog. Torka och dåliga skördar.
En tredjedel av alla arter (1 miljon) hotas av utplåning.
3 grader
Regn över hav istället för över land – torka i Afrika, människor flyr, sanden virvlar och utplånar städer
Amazonas tar inte upp CO2 längre utan släpper lös mer, vilket ökar uppvärmningen. Amazonas skogar riskerar att brinna upp.
Superorkaner drar från Houston till Shanghai, grad 6
Nästan hela Arktis is har smält bort
4 grader
Många kuststäder på väg att dränkas, måste bygga höga vallar mot havet
Hundratals miljoner kustbor flyttar till inlandet
Isen börjar braka samman i Antarktis
Jordbruket fungerar dåligt i Kina, Indien, Australien, Medelhavsområdet – det är för varmt och torrt på somrarna
Öknar breder ut sig i Spanien, Italien, Grekland och Turkiet
5 grader
En ny värld, nästan oigenkännlig
Alla istäcken borta, regnskogarna har brunnit upp
Tsunamis vanliga, metan frigörs i haven – ökar på temperaturhöjningen
Torka och översvämningar, flyktingar trängs där det går att odla
Skogarna brinner i Kanada, Sverige, Ryssland – ännu mer CO2 frigörs
Som för 55 miljoner år sedan – det har hänt.. Jorden alltmer lik planeten Venus
6 grader
Superorkaner rasar över 40-gradiga hav, kan blåsa flera varv runt jorden
Nästan allt liv är utplånat (som för 250 miljoner år sedan)
Medelhavet är fyllt med svavelväte och stinker som ruttna ägg
Metan brinner som stora eldbollar i skyn, och med kraft som atombomber
Ja. Suck. Ingen vet förstås om det kommer att bli exakt såhär, men det är inte taget ur luften, som framgick i texten. Det har hänt förr att Jorden värmts upp, dock inte på så kort tid som vi lyckats med.
Det svindlar, det går inte att ta in, vi är inte skapta för att se att våra biffar och köttbullar och fulla dubbelgarage och flygresor och prylar och klädinköp kan leda till detta. Enligt forskarna är vi mer anpassade för kortsiktiga lösningar, vi vill veta att vi har så vi klarar oss, vi ser om våra hus, vi ser inte 40 år framåt, knappt ens om vi har barn och barnbarn.
Ändå måste vi. Nu måste vi. Jorden klarar sig, den går inte i bitar, men vi lär inte stå pall. Det är oss själva och våra medvarelser här som vi sätter på spel. Och vi är redan långt inne i riskzonen, enligt den amerikanske forskaren i Vetenskapsmagasinet, vi har inga marginaler kvar och EUs stolta mål om utsläppsbegränsningar är löjligt lågt satt jämfört med vad som skulle behövas.
Han har försökt vara rådgivare åt sex presidenter - har inte gått så värst bra, tycks det. Möjligen lyssnar den nuvarande och vågar ta ett rejält kliv i rätt riktning. I så fall lär han få akta sig för snubbeltråd - business as usual-grabbarna är de mest förblindade av alla. De kör. Fort, rätt ut i mörkret.
När vi spelade Hyllningen till Planeten och människorna använde vi de scenarier som Mark Lynas beskriver i sin bok Sex grader och som han baserat på tillgänglig forskning. Det stockade sig i bröstet när Patrik Gunnar tryckte fram bilderna och texten på slutet. Här kommer det igen:
2 grader
Extremt heta somrar i Europa – ofta. Ungefär som 2003, då runt 30 000 människor dog. Torka och dåliga skördar.
En tredjedel av alla arter (1 miljon) hotas av utplåning.
3 grader
Regn över hav istället för över land – torka i Afrika, människor flyr, sanden virvlar och utplånar städer
Amazonas tar inte upp CO2 längre utan släpper lös mer, vilket ökar uppvärmningen. Amazonas skogar riskerar att brinna upp.
Superorkaner drar från Houston till Shanghai, grad 6
Nästan hela Arktis is har smält bort
4 grader
Många kuststäder på väg att dränkas, måste bygga höga vallar mot havet
Hundratals miljoner kustbor flyttar till inlandet
Isen börjar braka samman i Antarktis
Jordbruket fungerar dåligt i Kina, Indien, Australien, Medelhavsområdet – det är för varmt och torrt på somrarna
Öknar breder ut sig i Spanien, Italien, Grekland och Turkiet
5 grader
En ny värld, nästan oigenkännlig
Alla istäcken borta, regnskogarna har brunnit upp
Tsunamis vanliga, metan frigörs i haven – ökar på temperaturhöjningen
Torka och översvämningar, flyktingar trängs där det går att odla
Skogarna brinner i Kanada, Sverige, Ryssland – ännu mer CO2 frigörs
Som för 55 miljoner år sedan – det har hänt.. Jorden alltmer lik planeten Venus
6 grader
Superorkaner rasar över 40-gradiga hav, kan blåsa flera varv runt jorden
Nästan allt liv är utplånat (som för 250 miljoner år sedan)
Medelhavet är fyllt med svavelväte och stinker som ruttna ägg
Metan brinner som stora eldbollar i skyn, och med kraft som atombomber
Ja. Suck. Ingen vet förstås om det kommer att bli exakt såhär, men det är inte taget ur luften, som framgick i texten. Det har hänt förr att Jorden värmts upp, dock inte på så kort tid som vi lyckats med.
Det svindlar, det går inte att ta in, vi är inte skapta för att se att våra biffar och köttbullar och fulla dubbelgarage och flygresor och prylar och klädinköp kan leda till detta. Enligt forskarna är vi mer anpassade för kortsiktiga lösningar, vi vill veta att vi har så vi klarar oss, vi ser om våra hus, vi ser inte 40 år framåt, knappt ens om vi har barn och barnbarn.
Ändå måste vi. Nu måste vi. Jorden klarar sig, den går inte i bitar, men vi lär inte stå pall. Det är oss själva och våra medvarelser här som vi sätter på spel. Och vi är redan långt inne i riskzonen, enligt den amerikanske forskaren i Vetenskapsmagasinet, vi har inga marginaler kvar och EUs stolta mål om utsläppsbegränsningar är löjligt lågt satt jämfört med vad som skulle behövas.
Han har försökt vara rådgivare åt sex presidenter - har inte gått så värst bra, tycks det. Möjligen lyssnar den nuvarande och vågar ta ett rejält kliv i rätt riktning. I så fall lär han få akta sig för snubbeltråd - business as usual-grabbarna är de mest förblindade av alla. De kör. Fort, rätt ut i mörkret.
lördag 24 oktober 2009
Längesen
Hamnade mitt i en långfilm när jag kom hem, fattade inte mycket fast jag kände igen den - Dustin Hoffman och Gene Hackman och arga män som hackade sönder en lägenhet - lät filmen gå fast huvudet var fullt av kvällen och vännerna och hur längesen det var. Att ett så stort stycke liv har rullat iväg. Filmbilderna flimrar vidare mot reklamen och jag är fortfarande inne i mötet med mina gamla kompisar från förr. På Skojarbacken spelades hit efter hit från 60-talet som fick saker att bubbla upp och nu är det reklam för hårfärgningsmedel som täcker grått hår perfekt. Jag har lämnat täckfärgen bakom mig, låter gråhåren vara, och räknar vidare på åren som gått. 30 år sen vi paddlade i Dalslands kanal och blev inblåsta i Billingsfors. Vi lyssnade på Gloria Gaynor på byns fik. I will survive. Det gjorde vi. Och blåsten avtog, vi paddlade vidare mot Bengtsfors. Det var i juni 1979. Klick. Anders S hade keps och röd träningsoverall på bilderna, Hasse hade fulrocken från Sandlyckan, Anki var smal och tunn som nu. Kanoterna var gula och det var en härlig tur fast det regnade hela midsommarafton.
1974 lärde jag känna dem, Anders och Anders och Göran och Hasse och Carina och Björn och Ann och Reine och Lena och... Inger kände jag sedan tidigare, från Hvitfeldtska. Nåt år senare flyttade de flesta av oss in i lägenheter, målade dem i murriga färger och satte upp medaljongtapeter som skulle gjort våra barn svårt avundsjuka. 35 år sen. 35.
Dustin Hoffman pratar vidare, allvarlig advokat är han, men jag är kvar i 70-talet och de vi var då. Unga, klarögda, på gång mot något som vi inte riktigt visste vad det var eller skulle bli. I våra första egna hem. Göran och jag bodde i en tvåa på Falkgatan som vi förvandlade från ljus och vitväggad till 70-talsfärgad, stolta var vi över våra köksväggar i två nyanser grönt och våra spegeldörrar i två nyanser brunt. Iskall toa utan handfat, vi tvättade oss i köket och duschade i källaren och hyran var 365,70 kr. I början av allt. Spännande var det och svajigt och öppet och låst och kärleken drog in och förbi som stormbyar över slätten. Ibland virvlade vi med den utan att veta vart den skulle ta oss. Eller jag i alla fall.
Nu är det fullt drag i rättegångssalen. Gene H är hård som sten. Jag är tacksam över att vara kvar här. Tacksam över att ni finns, kära gamla kamrater och över att ha fått tillbringa ännu en kväll tillsammans med er. Det är värt mycket. Till våren drar vi till Österlen. Det gör vi. Och samlar nya minnen. It aint over 'til it's over.
1974 lärde jag känna dem, Anders och Anders och Göran och Hasse och Carina och Björn och Ann och Reine och Lena och... Inger kände jag sedan tidigare, från Hvitfeldtska. Nåt år senare flyttade de flesta av oss in i lägenheter, målade dem i murriga färger och satte upp medaljongtapeter som skulle gjort våra barn svårt avundsjuka. 35 år sen. 35.
Dustin Hoffman pratar vidare, allvarlig advokat är han, men jag är kvar i 70-talet och de vi var då. Unga, klarögda, på gång mot något som vi inte riktigt visste vad det var eller skulle bli. I våra första egna hem. Göran och jag bodde i en tvåa på Falkgatan som vi förvandlade från ljus och vitväggad till 70-talsfärgad, stolta var vi över våra köksväggar i två nyanser grönt och våra spegeldörrar i två nyanser brunt. Iskall toa utan handfat, vi tvättade oss i köket och duschade i källaren och hyran var 365,70 kr. I början av allt. Spännande var det och svajigt och öppet och låst och kärleken drog in och förbi som stormbyar över slätten. Ibland virvlade vi med den utan att veta vart den skulle ta oss. Eller jag i alla fall.
Nu är det fullt drag i rättegångssalen. Gene H är hård som sten. Jag är tacksam över att vara kvar här. Tacksam över att ni finns, kära gamla kamrater och över att ha fått tillbringa ännu en kväll tillsammans med er. Det är värt mycket. Till våren drar vi till Österlen. Det gör vi. Och samlar nya minnen. It aint over 'til it's over.
torsdag 22 oktober 2009
Musiken
Sitter och lyssnar på David Urwitz nya platta - fin är den! Rekommenderas. Liv och hjärta och vindar över Masthuggsberget.
Det har varit mycket musik senaste tiden, gudskelov för musiken. I fredags snubblade jag av bussen i Brösarp med gitarr och sovsäck och blev upphämtad av Maria Anderberg i hennes gamla röda Golf. Vi for till hennes gård och repet där inför lördagsspelningen på Lilla Viks restaurang. Många sånger blev det! Alan Morrison är på besök i Sverige och han gav oss en anledning att samlas och spela, några av oss som var med på Arvon-kursen (som jag berättat om).
Härligt att få sjunga! Härligt, även om det kändes lite darrigt - när Alan vevade fram nästa text hade jag inte en susning hur den gick förrän han började sjunga...Mer än så hade vi inte repat. Men det funkade. Maria Blom och Maria A är grymma - Bumble Bees var samlade igen! Och Gotte på sitt dragspel, vilken man! Publiken var också helt fantastisk, de lyssnade och lyssnade och ville ha mer.
Sen kunde vi ju inte sluta förstås, vi fortsatte i soffan i lägenheten vi fick bo i, sjöng på svenska för Alan och han uthärdade tappert.
Höstfärger på Österlen, äpplen tyngde trädens grenar, luften var så klar som den bara kan vara i oktober. Östersjön svallade blå. Hästarna hade vinterpäls och töltade genom bokskogarna och ingen jägare tog dem för älgar.
Vi gjorde en övning på förra veckans skrivarcirkel - att tacka. Vi gjorde listor på saker att tacka för under tio minuter och vi kunde ha hållit på längre. Helgen i Skåne gav mig ännu mer att sätta upp på den listan.
Igår var jag på Ekocentrum, det stället är värt att tacka för också. Gratis föreläsning om köttproduktionens betydelse för klimatet. Friends, it's big. 25-30 % av våra utsläpp kommer från köttindustrin, mest från korna. Eh.. Kan det vara läge för lite vegetariskt mellan varven? Inte så svårt, kan tyckas. Det finns otroligt inspirerande kokböcker med grön mat.
Det visar sig att vi har ökat vår köttkonsumtion med mellan 40-50 % i Sverige sen 1990-talets början! Det är ju löjligt. Och nu vet vi hur det ligger till, så det är väl bara att ändra kost en smula? Ger mindre tarmcancer också, maten räcker till fler, färre otäcka djurtransporter, mindre regnskog huggs ner. Bara fördelar. Kom igen. Låt oss.
Det har varit mycket musik senaste tiden, gudskelov för musiken. I fredags snubblade jag av bussen i Brösarp med gitarr och sovsäck och blev upphämtad av Maria Anderberg i hennes gamla röda Golf. Vi for till hennes gård och repet där inför lördagsspelningen på Lilla Viks restaurang. Många sånger blev det! Alan Morrison är på besök i Sverige och han gav oss en anledning att samlas och spela, några av oss som var med på Arvon-kursen (som jag berättat om).
Härligt att få sjunga! Härligt, även om det kändes lite darrigt - när Alan vevade fram nästa text hade jag inte en susning hur den gick förrän han började sjunga...Mer än så hade vi inte repat. Men det funkade. Maria Blom och Maria A är grymma - Bumble Bees var samlade igen! Och Gotte på sitt dragspel, vilken man! Publiken var också helt fantastisk, de lyssnade och lyssnade och ville ha mer.
Sen kunde vi ju inte sluta förstås, vi fortsatte i soffan i lägenheten vi fick bo i, sjöng på svenska för Alan och han uthärdade tappert.
Höstfärger på Österlen, äpplen tyngde trädens grenar, luften var så klar som den bara kan vara i oktober. Östersjön svallade blå. Hästarna hade vinterpäls och töltade genom bokskogarna och ingen jägare tog dem för älgar.
Vi gjorde en övning på förra veckans skrivarcirkel - att tacka. Vi gjorde listor på saker att tacka för under tio minuter och vi kunde ha hållit på längre. Helgen i Skåne gav mig ännu mer att sätta upp på den listan.
Igår var jag på Ekocentrum, det stället är värt att tacka för också. Gratis föreläsning om köttproduktionens betydelse för klimatet. Friends, it's big. 25-30 % av våra utsläpp kommer från köttindustrin, mest från korna. Eh.. Kan det vara läge för lite vegetariskt mellan varven? Inte så svårt, kan tyckas. Det finns otroligt inspirerande kokböcker med grön mat.
Det visar sig att vi har ökat vår köttkonsumtion med mellan 40-50 % i Sverige sen 1990-talets början! Det är ju löjligt. Och nu vet vi hur det ligger till, så det är väl bara att ändra kost en smula? Ger mindre tarmcancer också, maten räcker till fler, färre otäcka djurtransporter, mindre regnskog huggs ner. Bara fördelar. Kom igen. Låt oss.
söndag 11 oktober 2009
Att vara nöjd
Han hade just sålt ett par krukor ljung och ätit medhavd macka. Lördagsförmiddagen hade börjat bra och nu kom solen också, den lyste ner över Kungstorget och deras blommor. Jag passerade det gamla parets stånd med mina rödbetor just när mannen tittade upp mot himlen, log och sa:
- Å, vad vi har det bra!
Hans leende födde mitt. Hans ord öppnade mina ögon och jag fick svikt i steget mot Kungsportsplatsen, där jag skulle möta min dotter. Han var nöjd och han sa det.
När är vi nöjda? Och säger det? Varför är det hundra gånger lättare att låta samtalen kretsa kring det vi är besvikna över, arga på, missnöjda med, över bristerna vi upplever? Speglar det vår uppväxt och samhället vi lever i, där vi jagar (jagas) vidare från butik till butik, från resa till resa, från fredag till fredag? Det ingår inte i det paketet att vara nöjd. Ordet förnöjsamhet associerar till enfald. Att inte förstå att det finns mer därute, som man borde få ta del av. Att tigande bära sitt kors och inte lyfta blicken.
I böcker och artiklar kommer det dock singlande tillbaks, det som påminner om att unna sig att vara nöjd. Mindfulness kallas det nu. Vi går på kurs för att lära oss att ta vara på nuet. Jon Kabat Zinn har skrivit fin bok om det. Livet blir rikare om vi vågar. Själv försöker jag och lyckas bättre numera, men visst är det lätt att tankarna virvlar in i bristen och att synfältet begränsas till det jag inte har, till kärleken som inte kommer, till...Men jag vet ju att hur mycket jag än strävar och jagar och köper, så mättas aldrig hungern om jag inte stannar och letar upp solstrimman.
Tack, du glade försäljare på Kungstorget. Du fick mig att ta in höstlövens färger i i hjärtat. Du fick mig att njuta stunden och glädjas åt att jag kunde handla vänligt odlade rödbetor och purjolök som skall bli en borstj idag. Att jag har nog med mjöl att baka ett bröd av, till soppan. Och, inte minst, att jag har vänner och barn omkring mig, som vill smaka på den.
To my English-speaking friends:
I have just been writing about the art of being satisfied and how hard it is to get there. How business as usual doesn't want us to feel that kind of contentment. An old sales man in a square in Gothenburg showed me how yesterday, by smiling towards the autumn sun and to his wife, saying something like: O,we are doing fine, aren't we?
I sang some of my new songs to a friend yesterday evening and he seemed to like them. I had told him about the amazing song writing course, and incouraged by his applause I started my computer, opened Robert's recordings and let him listen to a couple of them. Hot trousers.., and Olivia's great song, and Sarah, he was so impressed by Sarah. Of course, who wouldn't be? If you want to listen to her, you will find her on Myspace/rumerlovesyou. Check it out.
- Å, vad vi har det bra!
Hans leende födde mitt. Hans ord öppnade mina ögon och jag fick svikt i steget mot Kungsportsplatsen, där jag skulle möta min dotter. Han var nöjd och han sa det.
När är vi nöjda? Och säger det? Varför är det hundra gånger lättare att låta samtalen kretsa kring det vi är besvikna över, arga på, missnöjda med, över bristerna vi upplever? Speglar det vår uppväxt och samhället vi lever i, där vi jagar (jagas) vidare från butik till butik, från resa till resa, från fredag till fredag? Det ingår inte i det paketet att vara nöjd. Ordet förnöjsamhet associerar till enfald. Att inte förstå att det finns mer därute, som man borde få ta del av. Att tigande bära sitt kors och inte lyfta blicken.
I böcker och artiklar kommer det dock singlande tillbaks, det som påminner om att unna sig att vara nöjd. Mindfulness kallas det nu. Vi går på kurs för att lära oss att ta vara på nuet. Jon Kabat Zinn har skrivit fin bok om det. Livet blir rikare om vi vågar. Själv försöker jag och lyckas bättre numera, men visst är det lätt att tankarna virvlar in i bristen och att synfältet begränsas till det jag inte har, till kärleken som inte kommer, till...Men jag vet ju att hur mycket jag än strävar och jagar och köper, så mättas aldrig hungern om jag inte stannar och letar upp solstrimman.
Tack, du glade försäljare på Kungstorget. Du fick mig att ta in höstlövens färger i i hjärtat. Du fick mig att njuta stunden och glädjas åt att jag kunde handla vänligt odlade rödbetor och purjolök som skall bli en borstj idag. Att jag har nog med mjöl att baka ett bröd av, till soppan. Och, inte minst, att jag har vänner och barn omkring mig, som vill smaka på den.
To my English-speaking friends:
I have just been writing about the art of being satisfied and how hard it is to get there. How business as usual doesn't want us to feel that kind of contentment. An old sales man in a square in Gothenburg showed me how yesterday, by smiling towards the autumn sun and to his wife, saying something like: O,we are doing fine, aren't we?
I sang some of my new songs to a friend yesterday evening and he seemed to like them. I had told him about the amazing song writing course, and incouraged by his applause I started my computer, opened Robert's recordings and let him listen to a couple of them. Hot trousers.., and Olivia's great song, and Sarah, he was so impressed by Sarah. Of course, who wouldn't be? If you want to listen to her, you will find her on Myspace/rumerlovesyou. Check it out.
torsdag 8 oktober 2009
Tack för glada tillrop!
Gott nytt år! Så löd en av hälsningarna igår, från den gode Torbjörn A i Vadstena. Man tackar. Och hoppas på det. Nu har jag i alla fall klarat av år 53, det är lite känsligt, det året. Många har bitit i gräset vid den åldern, Roger och jag konstaterade det flera gånger minns jag. Särskilt de som levt lite hårt, musiker on the road och sådana. Jag har ju haft det lugnare, så jag tog mig förbi. Roger hann inte ens dit.
Vi tittade på diabilder igår efter födelsedagsmiddan, dottern och jag, från tider som varit, från resor och trädgård och utflykter och det var underbart och det var mycket sorgligt. Fan också, sa vi och visste vad vi menade.
Men annars var dagen inte alls sorglig utan full av glada hälsningar, inte minst via den allvetande Facebook, där alla vänner och bekanta flashas när nån fyller år. Tack! Och ringde gjorde det, glada röster i telefon, pratandes och sjungandes. Och glass bjöd Lotta på, på jobbet och kort fick jag. Och en stavmixer och en bok med brödrecept, nu skall det bli soppor och smaskiga mackor!
Överväldigad står jag redo att ta mig an ett nytt år. Det går ju, allt går with a little help from my friends.
Vi tittade på diabilder igår efter födelsedagsmiddan, dottern och jag, från tider som varit, från resor och trädgård och utflykter och det var underbart och det var mycket sorgligt. Fan också, sa vi och visste vad vi menade.
Men annars var dagen inte alls sorglig utan full av glada hälsningar, inte minst via den allvetande Facebook, där alla vänner och bekanta flashas när nån fyller år. Tack! Och ringde gjorde det, glada röster i telefon, pratandes och sjungandes. Och glass bjöd Lotta på, på jobbet och kort fick jag. Och en stavmixer och en bok med brödrecept, nu skall det bli soppor och smaskiga mackor!
Överväldigad står jag redo att ta mig an ett nytt år. Det går ju, allt går with a little help from my friends.
måndag 5 oktober 2009
Trù
När det närmade sig avfärd stod både hoppa och föl vid staketet och tittade nyfiket på det som hände på stallplan, samtidigt som de mumsade på varsin hötott. De skulle bara veta hur underbart det såg ut. Kanske ska han döpas till Vakar, det svarta fölet som är så observant på omgivningen. Söt är han i alla fall och kommer att bli ännu en fin unghäst i Ninas stall.
Varför hon har så många svarta hästar, det vet hon inte riktigt. Även om mamman är svart kan ju avkomman bli annorlunda i färgen, farsorna har tydligen skiftat i kulör. Men Vakar är kolsvart, inte ett vitt strå, fast pappan hade fin bläs och strumpor.
Trù är likadan. Trù. Det grannaste sto man kan se.
Vi har varit i Trondheim och hälsat på Nina Ekle, som vi umgicks med i somras på ridturen med Dyrhaugs i Stugudal. Hon var generös nog att bjuda in oss ridsugna svenskar till sin gård och vi tog chansen att få umgås med de där ljuvliga islandshästarna hon har. Eftersom de flesta är unga och lite tosiga var hon tvungen att låna ihop ett par extra, tack Kari och Tone för dem - Dreyri och Dugur hette raringarna.
Så det blev ridetur längs älven om lördan och vem fick väl jag rida om inte Trù! Att Nina vågade låna ut henne till mig! Hennes ögonsten, hennes förstaklass-sto, som hon tävlat med och kommit femma med i norska mästerskapen! Ojojoj, vilken häst, som hon stegade iväg, vilken kraft! Snäll mot mig var hon, det har tydligen varit lite si och så med det förut, men hon lät mig få den här upplevelsen utan att skrämma mig, den vackra.
Igår fick jag en lektion på henne och det gick väl sådär, hon hajade inte mina otydliga signaler riktigt, men fan vad vi travade friskt på ovalbanan! Stackars Nina, nu får hon programmera om henne igen, så det blir ordning.
Jag är oändligt tacksam i alla fall, för all generositet, från både Nina och de där ljuvliga varelserna med mjuka mular. Hästar har en särskild plats i mitt hjärta. Längst in bor Móra, förstås. Jag var ju hennes människa ett par år, och jag fick låna henne, bara låna henne, hon min lätta vindhäst. Hon som nu har det så fint i sin flock och med sitt föl hos Marie.
En helg i hästarnas tecken, alltså. Träningsvärken är nästan i klass med den jag fick efter övningarna på Slottskogsvallen. Men det var det värt.
Varför hon har så många svarta hästar, det vet hon inte riktigt. Även om mamman är svart kan ju avkomman bli annorlunda i färgen, farsorna har tydligen skiftat i kulör. Men Vakar är kolsvart, inte ett vitt strå, fast pappan hade fin bläs och strumpor.
Trù är likadan. Trù. Det grannaste sto man kan se.
Vi har varit i Trondheim och hälsat på Nina Ekle, som vi umgicks med i somras på ridturen med Dyrhaugs i Stugudal. Hon var generös nog att bjuda in oss ridsugna svenskar till sin gård och vi tog chansen att få umgås med de där ljuvliga islandshästarna hon har. Eftersom de flesta är unga och lite tosiga var hon tvungen att låna ihop ett par extra, tack Kari och Tone för dem - Dreyri och Dugur hette raringarna.
Så det blev ridetur längs älven om lördan och vem fick väl jag rida om inte Trù! Att Nina vågade låna ut henne till mig! Hennes ögonsten, hennes förstaklass-sto, som hon tävlat med och kommit femma med i norska mästerskapen! Ojojoj, vilken häst, som hon stegade iväg, vilken kraft! Snäll mot mig var hon, det har tydligen varit lite si och så med det förut, men hon lät mig få den här upplevelsen utan att skrämma mig, den vackra.
Igår fick jag en lektion på henne och det gick väl sådär, hon hajade inte mina otydliga signaler riktigt, men fan vad vi travade friskt på ovalbanan! Stackars Nina, nu får hon programmera om henne igen, så det blir ordning.
Jag är oändligt tacksam i alla fall, för all generositet, från både Nina och de där ljuvliga varelserna med mjuka mular. Hästar har en särskild plats i mitt hjärta. Längst in bor Móra, förstås. Jag var ju hennes människa ett par år, och jag fick låna henne, bara låna henne, hon min lätta vindhäst. Hon som nu har det så fint i sin flock och med sitt föl hos Marie.
En helg i hästarnas tecken, alltså. Träningsvärken är nästan i klass med den jag fick efter övningarna på Slottskogsvallen. Men det var det värt.
söndag 27 september 2009
Äventyr i vardan
Bäst man stod där och skulle borsta tänderna på lördagsförmiddagen så fick toastolen ett bryt och tyckte att den var en fontän! Vatten forsade! Nä, inte från avloppshållet, tack och lov, men i alla fall. Ett rör tackade för sig, antagligen, inne i porslinet och det bara vällde ut, fort. Jag blev paralyserad, sen kastade jag mig ner under toan och försökte skruva åt kranen, den där lilla rackarn som sitter på det tunna vattenröret vid sidan av. Satt fast. Shit. Vattnet porlade över badrumsgolvet, närmade sig tröskeln, jag ner igen, tog i för kung och fosterland och yes, den gav med sig, den gick att skruva åt, fontänen slutade spruta. Puh. Vilken himla tur att jag inte hunnit ut på vandring! Brukar ju vara tidig med sånt... En timme med det forsandet och jag hade mötts av vatten i hallen och antagligen hade Cecilia under mig blivit blöt i håret.
Inget är säkert. Inte ens en toastol på Karl Gustavsgatan.
Nu spolar jag med spann, det funkar ju, har gjort det förr. En fördel med att ha bott i gamla villor, där händer sådana saker då och då. Vattnet fryser under golvet. Det börjar droppa från taket i sovrummet för att det regnar på tvären och plåten vid skorstenen inte är tät.
Vattenledningen går sönder och det brusar plötsligt alldeles kolossalt i pannrummet, vattenmätaren snurrar som vansinnig. Jodå. Det hände 1992, när vi just blivit klara med tillbyggnaden av huset i Alingsås (och räntan låg på 500%). Bara att bryta upp det fina hallgolvet igen, bara att ta dit en grävmaskin och låta den tugga sig hela vägen ut till gatan.
Ibland är det skönt med hyresrätt. Ofta är det skönt med hyresrätt.
För övrigt blev det en bra lördag, min bibliotekshyllning gick hem och gav mersmak.
And some words in English, if some of my pals from Totleigh take a look at this blogg:
I'm a library lover and my performance yesterday in Stenungsunds library went well. I'm pleased and thankful and hope to get more gigs like that, I'm dreaming of driving or, rather still, train trips to small places in this wonderful country, from Skåne to Norrland, meeting people in libraries, playing and reading. Thanks, Robert and Maria B and Kerstin, for the support! My fingers did almost the things I wanted them to do and I sang the song I wrote a month ago in England - Everyone is a story. Felt good. And it's true - everyone is indeed a story. An interesting one.
Inget är säkert. Inte ens en toastol på Karl Gustavsgatan.
Nu spolar jag med spann, det funkar ju, har gjort det förr. En fördel med att ha bott i gamla villor, där händer sådana saker då och då. Vattnet fryser under golvet. Det börjar droppa från taket i sovrummet för att det regnar på tvären och plåten vid skorstenen inte är tät.
Vattenledningen går sönder och det brusar plötsligt alldeles kolossalt i pannrummet, vattenmätaren snurrar som vansinnig. Jodå. Det hände 1992, när vi just blivit klara med tillbyggnaden av huset i Alingsås (och räntan låg på 500%). Bara att bryta upp det fina hallgolvet igen, bara att ta dit en grävmaskin och låta den tugga sig hela vägen ut till gatan.
Ibland är det skönt med hyresrätt. Ofta är det skönt med hyresrätt.
För övrigt blev det en bra lördag, min bibliotekshyllning gick hem och gav mersmak.
And some words in English, if some of my pals from Totleigh take a look at this blogg:
I'm a library lover and my performance yesterday in Stenungsunds library went well. I'm pleased and thankful and hope to get more gigs like that, I'm dreaming of driving or, rather still, train trips to small places in this wonderful country, from Skåne to Norrland, meeting people in libraries, playing and reading. Thanks, Robert and Maria B and Kerstin, for the support! My fingers did almost the things I wanted them to do and I sang the song I wrote a month ago in England - Everyone is a story. Felt good. And it's true - everyone is indeed a story. An interesting one.
torsdag 24 september 2009
Skrivarhöst
Nu så, nu är vi igång med skrivarcirkeln igen. Det känns bra. Det passar årstiden, lönnen utanför fönstret skiftar redan i rött, så som bara lönnar kan och med lite stearinljus, te och bröddoft från ugnen går det att komma i stämning. Det klagades på ringrostighet, att det kändes ovant, men när vi väl startade så flöt pennorna iväg över skrivboksidorna som de aldrig gjort annat. Och det blir de mest fascinerande historier, tio minuter, bara att hoppa och bilder kommer, minnen, fantasier, drömmar. Det inre kikar fram och det är vackert när det får göra det och tas varsamt emot.
Vi satt och spelade igår kväll också, Maria B (som är här på besök) och jag, så vi glömde tid och rum, och vi som brukar bli så trötta om aftnarna! När vi reser ihop börjar vi gäspa och kolla klockor redan vid halv tio. Nu delade vi med oss av nya sånger, som vi fått ur oss sedan vi kom hem från underbara Totleigh Barton och det är det bästa. Att våga visa och bli mottagen och lyft. Vi la oss halv två för att vi måste och för att grannarna antagligen tyckte det räckte med låtar då.
Bokmässan idag. Inte lätt för en förvirrad som jag, hittar inte och hittar framförallt inte tillbaka till nåt som jag skulle vilja titta mer på.. Men det var kul att gå på seminarierna. Inspirerande. Det är höst i Göteborg.
Vi satt och spelade igår kväll också, Maria B (som är här på besök) och jag, så vi glömde tid och rum, och vi som brukar bli så trötta om aftnarna! När vi reser ihop börjar vi gäspa och kolla klockor redan vid halv tio. Nu delade vi med oss av nya sånger, som vi fått ur oss sedan vi kom hem från underbara Totleigh Barton och det är det bästa. Att våga visa och bli mottagen och lyft. Vi la oss halv två för att vi måste och för att grannarna antagligen tyckte det räckte med låtar då.
Bokmässan idag. Inte lätt för en förvirrad som jag, hittar inte och hittar framförallt inte tillbaka till nåt som jag skulle vilja titta mer på.. Men det var kul att gå på seminarierna. Inspirerande. Det är höst i Göteborg.
måndag 21 september 2009
fredag 18 september 2009
Tjoho!
Titta, vad bra! Min lagkamrat från i lördags, Oscar, har fixat ny blogg, så sidan inte skall krascha när jag får feeling och börjar blogga ofta. Heja Oscar! Bra på höjdhopp är han också. Och spelar som en kung.
Snart skall jag iväg till Liseberg och titta på stadens hjälte Håkan H, där min kompanjon Simon, nyss fyllda 30, spelar gitarr så fint. Förra året var jag backstage så till den milda grad att jag stod på själva scenen tillsammans med bandets släkt och vänner (bakom kulisserna, alltså) och fick skymta och höra kärleken som bara vällde in, från 17 000 personer. Vilken känsla det måtte vara. Men dom är värda det, fantastiskt band, fantastisk scenpersonlighet, Håkan. Ingen sorg alls känner vi, bara lycka.
Snart skall jag iväg till Liseberg och titta på stadens hjälte Håkan H, där min kompanjon Simon, nyss fyllda 30, spelar gitarr så fint. Förra året var jag backstage så till den milda grad att jag stod på själva scenen tillsammans med bandets släkt och vänner (bakom kulisserna, alltså) och fick skymta och höra kärleken som bara vällde in, från 17 000 personer. Vilken känsla det måtte vara. Men dom är värda det, fantastiskt band, fantastisk scenpersonlighet, Håkan. Ingen sorg alls känner vi, bara lycka.
tisdag 15 september 2009
En tisdag under himlen
Den luras lite, hösten, förledd av växthusgaser och uppvärmning, men inte helt. Det fanns trots allt skärpa i luften i morse, och jag gömmer händerna i handledsvärmare när jag cyklar om morgnarna.
Cyklar inte varje morgon, inte idag. Men igår. För att släcka ut den kolossala träningsvärken efter lördagens fysiska kraftprov. Först Slottskogsvallen, denna ärevördiga arena, där Gunder Hägg sprungit och Christian Olsson säkert klivit iväg i trestegsgropen och allt möjligt fantastiskt hänt. Där samlades nämligen i lördags middag en sällsam skara av 30-årsfirare - Simon L och David A fyllde och startade sitt kalas med femkamp. Riktig! Inte löpa med ägg i sked och kasta stövel utan längd och höjd och kula och sprint och stafett! Basspelare sågs fara iväg mot längdhoppsgropen i farlig fart. Textförfattare av rang stötte kula så det skvätte i sanden, en av stadens mer framgångsrika keyboardister visade sig vara grym på höjdhopp och trummisarna var bäst på det mesta.
Själv måste jag bita i det sura äpplet och inse att nästan 40 år hade gått sen jag sprang 60 meter på 9 blankt. Nästan så jag började undra om jag inte fabulerar där...Men visst var det väl så - Janet sprang på 8,8 och jag lite långsammare? Nu var det i alla fall fasen så trögt i starten, accet fanns inte (men jag slog Simons mamma!). Och några 1,38 i höjd som förr i världen, det blev det inte. Ackackack ja.
Glad i alla fall att jag fortfarande klarar att springa överhuvudtaget och att det är kul. Skithäftigt med de där röda banorna som sviktar och när jag vacklade in i vardagsrummet för att kolla friidrott på söndagseftermiddagen kände jag speciellt för de där stackarna som kommer sist. Som bara ser ryggen på Bolt försvinna över mållinjen långt där framme. Nu vet jag hur det känns.
Som om inte det var nog, dansade jag i timmar i Folkets Hus i Alingsås senare samma dygn, och en bit in på nästa. Tompa och Ola firade 50-årsdagar. Puh. Men roligt var det alltihop, tack för kalasen!
Höst på väg, alltså. Gör inget. Den är vacker och det är något drömskt över landskapet när löven ger sig ut, lugnt singlande genom klarluften. Undrar hur de har det i Totleigh Barton, om det är kyligt om kvällarna nu? Lite rapporter från deltagarna har lyckligtvis kommit och den förunderliga avslutningskvällen när alla spelade är möjlig att lyssna på, efter att Robert fixat till och lagt den på nätet. Det är tur att det går, att mail kommer och att bilder finns, annars hade jag trott att allt var en dröm.
Yeah, maybe the magic week at Totleigh Barton was a dream? I am glad that Robert has managed to get the concert night together so I can listen to their beautiful voices, and that Marias and Alans pictures exist, and all the mails from the nice people, otherwise I would not be sure that it was for real.
The Fall is on its way here, even though the days are still warm (a little too warm, the climate change has reached Sweden, too), and I spend my evenings practising on my guitar, reading, trying to write some new songs and rehearsing - I will be playing soon and I am also starting the writers circle again on Thursday, looking forward to that.
Last Saturday I was practising other things, running and long jumping and high jumping, as a part of a 30th birthday celebration (not mine...) and I got the most dreadful muscle pain. But it was great fun. And I survived.
Cyklar inte varje morgon, inte idag. Men igår. För att släcka ut den kolossala träningsvärken efter lördagens fysiska kraftprov. Först Slottskogsvallen, denna ärevördiga arena, där Gunder Hägg sprungit och Christian Olsson säkert klivit iväg i trestegsgropen och allt möjligt fantastiskt hänt. Där samlades nämligen i lördags middag en sällsam skara av 30-årsfirare - Simon L och David A fyllde och startade sitt kalas med femkamp. Riktig! Inte löpa med ägg i sked och kasta stövel utan längd och höjd och kula och sprint och stafett! Basspelare sågs fara iväg mot längdhoppsgropen i farlig fart. Textförfattare av rang stötte kula så det skvätte i sanden, en av stadens mer framgångsrika keyboardister visade sig vara grym på höjdhopp och trummisarna var bäst på det mesta.
Själv måste jag bita i det sura äpplet och inse att nästan 40 år hade gått sen jag sprang 60 meter på 9 blankt. Nästan så jag började undra om jag inte fabulerar där...Men visst var det väl så - Janet sprang på 8,8 och jag lite långsammare? Nu var det i alla fall fasen så trögt i starten, accet fanns inte (men jag slog Simons mamma!). Och några 1,38 i höjd som förr i världen, det blev det inte. Ackackack ja.
Glad i alla fall att jag fortfarande klarar att springa överhuvudtaget och att det är kul. Skithäftigt med de där röda banorna som sviktar och när jag vacklade in i vardagsrummet för att kolla friidrott på söndagseftermiddagen kände jag speciellt för de där stackarna som kommer sist. Som bara ser ryggen på Bolt försvinna över mållinjen långt där framme. Nu vet jag hur det känns.
Som om inte det var nog, dansade jag i timmar i Folkets Hus i Alingsås senare samma dygn, och en bit in på nästa. Tompa och Ola firade 50-årsdagar. Puh. Men roligt var det alltihop, tack för kalasen!
Höst på väg, alltså. Gör inget. Den är vacker och det är något drömskt över landskapet när löven ger sig ut, lugnt singlande genom klarluften. Undrar hur de har det i Totleigh Barton, om det är kyligt om kvällarna nu? Lite rapporter från deltagarna har lyckligtvis kommit och den förunderliga avslutningskvällen när alla spelade är möjlig att lyssna på, efter att Robert fixat till och lagt den på nätet. Det är tur att det går, att mail kommer och att bilder finns, annars hade jag trott att allt var en dröm.
Yeah, maybe the magic week at Totleigh Barton was a dream? I am glad that Robert has managed to get the concert night together so I can listen to their beautiful voices, and that Marias and Alans pictures exist, and all the mails from the nice people, otherwise I would not be sure that it was for real.
The Fall is on its way here, even though the days are still warm (a little too warm, the climate change has reached Sweden, too), and I spend my evenings practising on my guitar, reading, trying to write some new songs and rehearsing - I will be playing soon and I am also starting the writers circle again on Thursday, looking forward to that.
Last Saturday I was practising other things, running and long jumping and high jumping, as a part of a 30th birthday celebration (not mine...) and I got the most dreadful muscle pain. But it was great fun. And I survived.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)