Jorden skälver

Har just tittat klart på säsongens sista Vetenskapsmagasinet på svt och lärde mig nåt nytt. En forskare berättade om hur klimatets förändring förutom allting annat även kan innebära fler jordbävningar och vulkanutbrott. Det lät märkligt, men förklaringen var logisk - ökade vattenmängder och is som smälter påverkar själva jordskorpans form. Det borde man kunnat räkna ut - landhöjningen pågår ju fortfarande efter att senaste istidens tryck släppt. Magma kan pressas ur vulkanerna, kontinentalplattorna förflytta sig, allt på grund av högre temperaturer. Se där ja.
När vi spelade Hyllningen till Planeten och människorna använde vi de scenarier som Mark Lynas beskriver i sin bok Sex grader och som han baserat på tillgänglig forskning. Det stockade sig i bröstet när Patrik Gunnar tryckte fram bilderna och texten på slutet. Här kommer det igen:
2 grader
Extremt heta somrar i Europa – ofta. Ungefär som 2003, då runt 30 000 människor dog. Torka och dåliga skördar.
En tredjedel av alla arter (1 miljon) hotas av utplåning.

3 grader
Regn över hav istället för över land – torka i Afrika, människor flyr, sanden virvlar och utplånar städer
Amazonas tar inte upp CO2 längre utan släpper lös mer, vilket ökar uppvärmningen. Amazonas skogar riskerar att brinna upp.
Superorkaner drar från Houston till Shanghai, grad 6
Nästan hela Arktis is har smält bort

4 grader
Många kuststäder på väg att dränkas, måste bygga höga vallar mot havet
Hundratals miljoner kustbor flyttar till inlandet
Isen börjar braka samman i Antarktis
Jordbruket fungerar dåligt i Kina, Indien, Australien, Medelhavsområdet – det är för varmt och torrt på somrarna
Öknar breder ut sig i Spanien, Italien, Grekland och Turkiet

5 grader
En ny värld, nästan oigenkännlig
Alla istäcken borta, regnskogarna har brunnit upp
Tsunamis vanliga, metan frigörs i haven – ökar på temperaturhöjningen
Torka och översvämningar, flyktingar trängs där det går att odla
Skogarna brinner i Kanada, Sverige, Ryssland – ännu mer CO2 frigörs
Som för 55 miljoner år sedan – det har hänt.. Jorden alltmer lik planeten Venus

6 grader
Superorkaner rasar över 40-gradiga hav, kan blåsa flera varv runt jorden
Nästan allt liv är utplånat (som för 250 miljoner år sedan)
Medelhavet är fyllt med svavelväte och stinker som ruttna ägg
Metan brinner som stora eldbollar i skyn, och med kraft som atombomber

Ja. Suck. Ingen vet förstås om det kommer att bli exakt såhär, men det är inte taget ur luften, som framgick i texten. Det har hänt förr att Jorden värmts upp, dock inte på så kort tid som vi lyckats med.
Det svindlar, det går inte att ta in, vi är inte skapta för att se att våra biffar och köttbullar och fulla dubbelgarage och flygresor och prylar och klädinköp kan leda till detta. Enligt forskarna är vi mer anpassade för kortsiktiga lösningar, vi vill veta att vi har så vi klarar oss, vi ser om våra hus, vi ser inte 40 år framåt, knappt ens om vi har barn och barnbarn.
Ändå måste vi. Nu måste vi. Jorden klarar sig, den går inte i bitar, men vi lär inte stå pall. Det är oss själva och våra medvarelser här som vi sätter på spel. Och vi är redan långt inne i riskzonen, enligt den amerikanske forskaren i Vetenskapsmagasinet, vi har inga marginaler kvar och EUs stolta mål om utsläppsbegränsningar är löjligt lågt satt jämfört med vad som skulle behövas.
Han har försökt vara rådgivare åt sex presidenter - har inte gått så värst bra, tycks det. Möjligen lyssnar den nuvarande och vågar ta ett rejält kliv i rätt riktning. I så fall lär han få akta sig för snubbeltråd - business as usual-grabbarna är de mest förblindade av alla. De kör. Fort, rätt ut i mörkret.

Längesen

Hamnade mitt i en långfilm när jag kom hem, fattade inte mycket fast jag kände igen den - Dustin Hoffman och Gene Hackman och arga män som hackade sönder en lägenhet - lät filmen gå fast huvudet var fullt av kvällen och vännerna och hur längesen det var. Att ett så stort stycke liv har rullat iväg. Filmbilderna flimrar vidare mot reklamen och jag är fortfarande inne i mötet med mina gamla kompisar från förr. På Skojarbacken spelades hit efter hit från 60-talet som fick saker att bubbla upp och nu är det reklam för hårfärgningsmedel som täcker grått hår perfekt. Jag har lämnat täckfärgen bakom mig, låter gråhåren vara, och räknar vidare på åren som gått. 30 år sen vi paddlade i Dalslands kanal och blev inblåsta i Billingsfors. Vi lyssnade på Gloria Gaynor på byns fik. I will survive. Det gjorde vi. Och blåsten avtog, vi paddlade vidare mot Bengtsfors. Det var i juni 1979. Klick. Anders S hade keps och röd träningsoverall på bilderna, Hasse hade fulrocken från Sandlyckan, Anki var smal och tunn som nu. Kanoterna var gula och det var en härlig tur fast det regnade hela midsommarafton.
1974 lärde jag känna dem, Anders och Anders och Göran och Hasse och Carina och Björn och Ann och Reine och Lena och... Inger kände jag sedan tidigare, från Hvitfeldtska. Nåt år senare flyttade de flesta av oss in i lägenheter, målade dem i murriga färger och satte upp medaljongtapeter som skulle gjort våra barn svårt avundsjuka. 35 år sen. 35.
Dustin Hoffman pratar vidare, allvarlig advokat är han, men jag är kvar i 70-talet och de vi var då. Unga, klarögda, på gång mot något som vi inte riktigt visste vad det var eller skulle bli. I våra första egna hem. Göran och jag bodde i en tvåa på Falkgatan som vi förvandlade från ljus och vitväggad till 70-talsfärgad, stolta var vi över våra köksväggar i två nyanser grönt och våra spegeldörrar i två nyanser brunt. Iskall toa utan handfat, vi tvättade oss i köket och duschade i källaren och hyran var 365,70 kr. I början av allt. Spännande var det och svajigt och öppet och låst och kärleken drog in och förbi som stormbyar över slätten. Ibland virvlade vi med den utan att veta vart den skulle ta oss. Eller jag i alla fall.
Nu är det fullt drag i rättegångssalen. Gene H är hård som sten. Jag är tacksam över att vara kvar här. Tacksam över att ni finns, kära gamla kamrater och över att ha fått tillbringa ännu en kväll tillsammans med er. Det är värt mycket. Till våren drar vi till Österlen. Det gör vi. Och samlar nya minnen. It aint over 'til it's over.

Musiken

Sitter och lyssnar på David Urwitz nya platta - fin är den! Rekommenderas. Liv och hjärta och vindar över Masthuggsberget.
Det har varit mycket musik senaste tiden, gudskelov för musiken. I fredags snubblade jag av bussen i Brösarp med gitarr och sovsäck och blev upphämtad av Maria Anderberg i hennes gamla röda Golf. Vi for till hennes gård och repet där inför lördagsspelningen på Lilla Viks restaurang. Många sånger blev det! Alan Morrison är på besök i Sverige och han gav oss en anledning att samlas och spela, några av oss som var med på Arvon-kursen (som jag berättat om).
Härligt att få sjunga! Härligt, även om det kändes lite darrigt - när Alan vevade fram nästa text hade jag inte en susning hur den gick förrän han började sjunga...Mer än så hade vi inte repat. Men det funkade. Maria Blom och Maria A är grymma - Bumble Bees var samlade igen! Och Gotte på sitt dragspel, vilken man! Publiken var också helt fantastisk, de lyssnade och lyssnade och ville ha mer.
Sen kunde vi ju inte sluta förstås, vi fortsatte i soffan i lägenheten vi fick bo i, sjöng på svenska för Alan och han uthärdade tappert.
Höstfärger på Österlen, äpplen tyngde trädens grenar, luften var så klar som den bara kan vara i oktober. Östersjön svallade blå. Hästarna hade vinterpäls och töltade genom bokskogarna och ingen jägare tog dem för älgar.
Vi gjorde en övning på förra veckans skrivarcirkel - att tacka. Vi gjorde listor på saker att tacka för under tio minuter och vi kunde ha hållit på längre. Helgen i Skåne gav mig ännu mer att sätta upp på den listan.

Igår var jag på Ekocentrum, det stället är värt att tacka för också. Gratis föreläsning om köttproduktionens betydelse för klimatet. Friends, it's big. 25-30 % av våra utsläpp kommer från köttindustrin, mest från korna. Eh.. Kan det vara läge för lite vegetariskt mellan varven? Inte så svårt, kan tyckas. Det finns otroligt inspirerande kokböcker med grön mat.
Det visar sig att vi har ökat vår köttkonsumtion med mellan 40-50 % i Sverige sen 1990-talets början! Det är ju löjligt. Och nu vet vi hur det ligger till, så det är väl bara att ändra kost en smula? Ger mindre tarmcancer också, maten räcker till fler, färre otäcka djurtransporter, mindre regnskog huggs ner. Bara fördelar. Kom igen. Låt oss.

Att vara nöjd

Han hade just sålt ett par krukor ljung och ätit medhavd macka. Lördagsförmiddagen hade börjat bra och nu kom solen också, den lyste ner över Kungstorget och deras blommor. Jag passerade det gamla parets stånd med mina rödbetor just när mannen tittade upp mot himlen, log och sa:
- Å, vad vi har det bra!

Hans leende födde mitt. Hans ord öppnade mina ögon och jag fick svikt i steget mot Kungsportsplatsen, där jag skulle möta min dotter. Han var nöjd och han sa det.
När är vi nöjda? Och säger det? Varför är det hundra gånger lättare att låta samtalen kretsa kring det vi är besvikna över, arga på, missnöjda med, över bristerna vi upplever? Speglar det vår uppväxt och samhället vi lever i, där vi jagar (jagas) vidare från butik till butik, från resa till resa, från fredag till fredag? Det ingår inte i det paketet att vara nöjd. Ordet förnöjsamhet associerar till enfald. Att inte förstå att det finns mer därute, som man borde få ta del av. Att tigande bära sitt kors och inte lyfta blicken.
I böcker och artiklar kommer det dock singlande tillbaks, det som påminner om att unna sig att vara nöjd. Mindfulness kallas det nu. Vi går på kurs för att lära oss att ta vara på nuet. Jon Kabat Zinn har skrivit fin bok om det. Livet blir rikare om vi vågar. Själv försöker jag och lyckas bättre numera, men visst är det lätt att tankarna virvlar in i bristen och att synfältet begränsas till det jag inte har, till kärleken som inte kommer, till...Men jag vet ju att hur mycket jag än strävar och jagar och köper, så mättas aldrig hungern om jag inte stannar och letar upp solstrimman.
Tack, du glade försäljare på Kungstorget. Du fick mig att ta in höstlövens färger i i hjärtat. Du fick mig att njuta stunden och glädjas åt att jag kunde handla vänligt odlade rödbetor och purjolök som skall bli en borstj idag. Att jag har nog med mjöl att baka ett bröd av, till soppan. Och, inte minst, att jag har vänner och barn omkring mig, som vill smaka på den.

To my English-speaking friends:
I have just been writing about the art of being satisfied and how hard it is to get there. How business as usual doesn't want us to feel that kind of contentment. An old sales man in a square in Gothenburg showed me how yesterday, by smiling towards the autumn sun and to his wife, saying something like: O,we are doing fine, aren't we?
I sang some of my new songs to a friend yesterday evening and he seemed to like them. I had told him about the amazing song writing course, and incouraged by his applause I started my computer, opened Robert's recordings and let him listen to a couple of them. Hot trousers.., and Olivia's great song, and Sarah, he was so impressed by Sarah. Of course, who wouldn't be? If you want to listen to her, you will find her on Myspace/rumerlovesyou. Check it out.

Tack för glada tillrop!

Gott nytt år! Så löd en av hälsningarna igår, från den gode Torbjörn A i Vadstena. Man tackar. Och hoppas på det. Nu har jag i alla fall klarat av år 53, det är lite känsligt, det året. Många har bitit i gräset vid den åldern, Roger och jag konstaterade det flera gånger minns jag. Särskilt de som levt lite hårt, musiker on the road och sådana. Jag har ju haft det lugnare, så jag tog mig förbi. Roger hann inte ens dit.
Vi tittade på diabilder igår efter födelsedagsmiddan, dottern och jag, från tider som varit, från resor och trädgård och utflykter och det var underbart och det var mycket sorgligt. Fan också, sa vi och visste vad vi menade.
Men annars var dagen inte alls sorglig utan full av glada hälsningar, inte minst via den allvetande Facebook, där alla vänner och bekanta flashas när nån fyller år. Tack! Och ringde gjorde det, glada röster i telefon, pratandes och sjungandes. Och glass bjöd Lotta på, på jobbet och kort fick jag. Och en stavmixer och en bok med brödrecept, nu skall det bli soppor och smaskiga mackor!
Överväldigad står jag redo att ta mig an ett nytt år. Det går ju, allt går with a little help from my friends.

Trù

När det närmade sig avfärd stod både hoppa och föl vid staketet och tittade nyfiket på det som hände på stallplan, samtidigt som de mumsade på varsin hötott. De skulle bara veta hur underbart det såg ut. Kanske ska han döpas till Vakar, det svarta fölet som är så observant på omgivningen. Söt är han i alla fall och kommer att bli ännu en fin unghäst i Ninas stall.
Varför hon har så många svarta hästar, det vet hon inte riktigt. Även om mamman är svart kan ju avkomman bli annorlunda i färgen, farsorna har tydligen skiftat i kulör. Men Vakar är kolsvart, inte ett vitt strå, fast pappan hade fin bläs och strumpor.
Trù är likadan. Trù. Det grannaste sto man kan se.
Vi har varit i Trondheim och hälsat på Nina Ekle, som vi umgicks med i somras på ridturen med Dyrhaugs i Stugudal. Hon var generös nog att bjuda in oss ridsugna svenskar till sin gård och vi tog chansen att få umgås med de där ljuvliga islandshästarna hon har. Eftersom de flesta är unga och lite tosiga var hon tvungen att låna ihop ett par extra, tack Kari och Tone för dem - Dreyri och Dugur hette raringarna.
Så det blev ridetur längs älven om lördan och vem fick väl jag rida om inte Trù! Att Nina vågade låna ut henne till mig! Hennes ögonsten, hennes förstaklass-sto, som hon tävlat med och kommit femma med i norska mästerskapen! Ojojoj, vilken häst, som hon stegade iväg, vilken kraft! Snäll mot mig var hon, det har tydligen varit lite si och så med det förut, men hon lät mig få den här upplevelsen utan att skrämma mig, den vackra.
Igår fick jag en lektion på henne och det gick väl sådär, hon hajade inte mina otydliga signaler riktigt, men fan vad vi travade friskt på ovalbanan! Stackars Nina, nu får hon programmera om henne igen, så det blir ordning.
Jag är oändligt tacksam i alla fall, för all generositet, från både Nina och de där ljuvliga varelserna med mjuka mular. Hästar har en särskild plats i mitt hjärta. Längst in bor Móra, förstås. Jag var ju hennes människa ett par år, och jag fick låna henne, bara låna henne, hon min lätta vindhäst. Hon som nu har det så fint i sin flock och med sitt föl hos Marie.
En helg i hästarnas tecken, alltså. Träningsvärken är nästan i klass med den jag fick efter övningarna på Slottskogsvallen. Men det var det värt.