Längesen

Hamnade mitt i en långfilm när jag kom hem, fattade inte mycket fast jag kände igen den - Dustin Hoffman och Gene Hackman och arga män som hackade sönder en lägenhet - lät filmen gå fast huvudet var fullt av kvällen och vännerna och hur längesen det var. Att ett så stort stycke liv har rullat iväg. Filmbilderna flimrar vidare mot reklamen och jag är fortfarande inne i mötet med mina gamla kompisar från förr. På Skojarbacken spelades hit efter hit från 60-talet som fick saker att bubbla upp och nu är det reklam för hårfärgningsmedel som täcker grått hår perfekt. Jag har lämnat täckfärgen bakom mig, låter gråhåren vara, och räknar vidare på åren som gått. 30 år sen vi paddlade i Dalslands kanal och blev inblåsta i Billingsfors. Vi lyssnade på Gloria Gaynor på byns fik. I will survive. Det gjorde vi. Och blåsten avtog, vi paddlade vidare mot Bengtsfors. Det var i juni 1979. Klick. Anders S hade keps och röd träningsoverall på bilderna, Hasse hade fulrocken från Sandlyckan, Anki var smal och tunn som nu. Kanoterna var gula och det var en härlig tur fast det regnade hela midsommarafton.
1974 lärde jag känna dem, Anders och Anders och Göran och Hasse och Carina och Björn och Ann och Reine och Lena och... Inger kände jag sedan tidigare, från Hvitfeldtska. Nåt år senare flyttade de flesta av oss in i lägenheter, målade dem i murriga färger och satte upp medaljongtapeter som skulle gjort våra barn svårt avundsjuka. 35 år sen. 35.
Dustin Hoffman pratar vidare, allvarlig advokat är han, men jag är kvar i 70-talet och de vi var då. Unga, klarögda, på gång mot något som vi inte riktigt visste vad det var eller skulle bli. I våra första egna hem. Göran och jag bodde i en tvåa på Falkgatan som vi förvandlade från ljus och vitväggad till 70-talsfärgad, stolta var vi över våra köksväggar i två nyanser grönt och våra spegeldörrar i två nyanser brunt. Iskall toa utan handfat, vi tvättade oss i köket och duschade i källaren och hyran var 365,70 kr. I början av allt. Spännande var det och svajigt och öppet och låst och kärleken drog in och förbi som stormbyar över slätten. Ibland virvlade vi med den utan att veta vart den skulle ta oss. Eller jag i alla fall.
Nu är det fullt drag i rättegångssalen. Gene H är hård som sten. Jag är tacksam över att vara kvar här. Tacksam över att ni finns, kära gamla kamrater och över att ha fått tillbringa ännu en kväll tillsammans med er. Det är värt mycket. Till våren drar vi till Österlen. Det gör vi. Och samlar nya minnen. It aint over 'til it's over.