Trù

När det närmade sig avfärd stod både hoppa och föl vid staketet och tittade nyfiket på det som hände på stallplan, samtidigt som de mumsade på varsin hötott. De skulle bara veta hur underbart det såg ut. Kanske ska han döpas till Vakar, det svarta fölet som är så observant på omgivningen. Söt är han i alla fall och kommer att bli ännu en fin unghäst i Ninas stall.
Varför hon har så många svarta hästar, det vet hon inte riktigt. Även om mamman är svart kan ju avkomman bli annorlunda i färgen, farsorna har tydligen skiftat i kulör. Men Vakar är kolsvart, inte ett vitt strå, fast pappan hade fin bläs och strumpor.
Trù är likadan. Trù. Det grannaste sto man kan se.
Vi har varit i Trondheim och hälsat på Nina Ekle, som vi umgicks med i somras på ridturen med Dyrhaugs i Stugudal. Hon var generös nog att bjuda in oss ridsugna svenskar till sin gård och vi tog chansen att få umgås med de där ljuvliga islandshästarna hon har. Eftersom de flesta är unga och lite tosiga var hon tvungen att låna ihop ett par extra, tack Kari och Tone för dem - Dreyri och Dugur hette raringarna.
Så det blev ridetur längs älven om lördan och vem fick väl jag rida om inte Trù! Att Nina vågade låna ut henne till mig! Hennes ögonsten, hennes förstaklass-sto, som hon tävlat med och kommit femma med i norska mästerskapen! Ojojoj, vilken häst, som hon stegade iväg, vilken kraft! Snäll mot mig var hon, det har tydligen varit lite si och så med det förut, men hon lät mig få den här upplevelsen utan att skrämma mig, den vackra.
Igår fick jag en lektion på henne och det gick väl sådär, hon hajade inte mina otydliga signaler riktigt, men fan vad vi travade friskt på ovalbanan! Stackars Nina, nu får hon programmera om henne igen, så det blir ordning.
Jag är oändligt tacksam i alla fall, för all generositet, från både Nina och de där ljuvliga varelserna med mjuka mular. Hästar har en särskild plats i mitt hjärta. Längst in bor Móra, förstås. Jag var ju hennes människa ett par år, och jag fick låna henne, bara låna henne, hon min lätta vindhäst. Hon som nu har det så fint i sin flock och med sitt föl hos Marie.
En helg i hästarnas tecken, alltså. Träningsvärken är nästan i klass med den jag fick efter övningarna på Slottskogsvallen. Men det var det värt.