Inatt kliver vi över gränsen till 2010-talet. Så har vi bestämt att det är, att vi byter år den 1 januari, och att vi räknar från ett år 0 för ett par tusen år sen. Fiktivt alltihop, förstås, jorden snurrar på i universum, den bryr sig inte om vårt räknande, den tar en cirkel till kring solen och tänker antagligen hålla på så under eoner av tid framöver. Och just nu är det just vi som får följa med på resan. Det är stort.
Jag knäppte på tv:n sent igår kväll, efter en middag med allra första pojkvännen - så roligt att ses igen! Snart 40 år sen vi åkte Amazon, käkade korv på Franks i Mölndal, låg i hans pojkrums smala säng och lyssnade på Ten Years After och Paul McCartney och John Mayall, bråkade och skrattade, gudsigförbarme så många år som gått! I'm going home finns på Spotify och Smile Away finns på Ram, så vi återupplivade minnen och hjältar, det var härligt.
Ja, och sen satte jag alltså på tv:n och kom rätt in i Rock 'n roll Hall of Fame från Madison Square Garden. Crosby, Stills & Nash med gästerna Bonnie Raitt och James Taylor inledde. Ojojoj. Sen rullade den ene hjälten efter den andra fram, många gubbar var det (tyvärr väldigt få damer, vilket ju varit signifikant för den branschen - change is coming, I hope). Hjältar från ännu längre tillbaks än mina och Stefans minnen - Mick J, Simon & Garfunkel, som sjunger lika vackert än. Grånade, åldrade, men ännu fulla av musik och av kärleken till den.
Det är en ynnest att ha fått vara med på den resan, från 60-talet och framåt, det är verkligen en ynnest att ha fått vara här samtidigt som all den här musiken tog form tillsammans med nya sätt att se på tillvaron, nya möjligheter att leva sitt liv.
Och nu vi på väg in i ännu en cirkel. Vilken musik ska ljuda då? Kommer vi att kunna få till ett harmoniskt ackord, som ger skogarna ro, som ger haven en chans att återhämta sig, som får oss att växa och våra hjärtan att öppna sig mot varann och mot livet här? Som ger hopp om en god fortsättning? Tro?
Det ska bli en kall natt. Klä dig varmt. Jag önskar dig ett gott slut på 00-talet, vi ses 2010!
torsdag 31 december 2009
söndag 27 december 2009
Nytt på tacklistan
Ystra hundar, kelsjuk katt, goda kloka barn och deras kärestor, mockning av stall på julaftonsmorgonen, ett vackert gammalt hus med eld i, massor av god mat och förföriskt godis, en lerig, regnig, blåsig vandring på åkrarna runt Skumparp, TP och Yatzy och Jeopardy, lån av fin Martingitarr och därtill två tågresor, varav den ena helt utan mankemang - vad mer kan man önska av en jul? Inte nåt.
Jag för upp den på tacklistan och förbereder mig för en sittning med dagboken. Inte bara det här året som skall sammanfattas, utan hela 00-talet. Ljuspunkterna 2009 är flera, känner jag; veckan i Totleigh Barton med alla sångerna och människor jag aldrig skall glömma, skrivarkvällarna i mitt vardagsrum, Möns alla lärkor och bokar, kolonistugan på Salladsgången, Simons 30-årsrace på Slottskogsvallen, ridturen i Norge, förstås, och den på drömhästen i Trondheim och den i Bästekille i oktober.. Och en del annat, det som alltid lyser; vänskapen, skratten och eldarna som brinner i människor runt mig.
Jag för upp den på tacklistan och förbereder mig för en sittning med dagboken. Inte bara det här året som skall sammanfattas, utan hela 00-talet. Ljuspunkterna 2009 är flera, känner jag; veckan i Totleigh Barton med alla sångerna och människor jag aldrig skall glömma, skrivarkvällarna i mitt vardagsrum, Möns alla lärkor och bokar, kolonistugan på Salladsgången, Simons 30-årsrace på Slottskogsvallen, ridturen i Norge, förstås, och den på drömhästen i Trondheim och den i Bästekille i oktober.. Och en del annat, det som alltid lyser; vänskapen, skratten och eldarna som brinner i människor runt mig.
fredag 18 december 2009
War is over?
Nu sjunger John Lennon War is over lika vackert som varje år och om jag svär och bankar lite på höger högtalare så funkar den också. Det är glapp. Bak, i det fåniga lilla hålet där man skall pillra in den fåniga lilla kabeln är det glapp. Det må vara veckans i-landsproblem, men varför kan man inte bara plugga in högtalarsladdar i stereomaskiner? Varför ska man behöva stå och snurra metalltrådar, peta och peta och de böjer sig och fransar upp sig och sen när det verkar som den är på plats och man tjoffar fast den med plastmanicken, så är det likförbannat ingen kontakt?
Skit samma, just nu funkar båda högtalarna, skymningen faller, kaffet är varmt, ljus brinner, det är fredag, Triad tomtomtom-ar och om en stund skall jag på after work med mina goda vänner. Inte så dumt. I min lilla värld.
Trettio mil bort sitter världens ledare och försöker få till ett avtal. Reinfeldt intervjuades i radio i morse och sa att den skrivning de skissat på inatt handlar om att hålla tvågradersmålet. Jaha. Wow, liksom. Var det inte intentionen från start? Han bannade också en del stater och tyckte det var för mycket prat kring fattigdom och sånt. Jaha. Sitsen vi är i har väl ett visst samband med obalansen mellan den rika och fattiga delen av världen? Först snodde de som koloniserade kontinenterna alla resurser de kunde komma åt, inklusive människor - utnyttjade, förslavade, sålde, tog makten, drog raka streck på Afrikakartan och delade upp mellan sig. Sedan användes allt detta för att bygga upp våra nationer, vi som kallar oss utvecklade. Resultat: vi hamnade i den djupt orättvisa situationen att vi gör bruk av 80 procent av jordens resurser, vi som utgör 20 procent av befolkningen. Och har lyckats elda upp så otroligt mycket olja och kol och skog att klimatet ändras. Så är läget.
Nu tycker vi som är utvecklade att de som inte är så utvecklade bråkar. Well. Vad hade vi väntat oss?
En ursäkt, av typ den som aboriginerna av Australiens regering, kanske kunde varit en hyfsad ingång i förhandlingarna.
Och att vi verkligen, på djupaste allvar, tar tag i VÅRA utsläpp, vi har mycket att ta igen. Och att vi erbjuder all hjälp vi kan uppbringa för att de som vill utvecklas skall få göra det utan vår smutsiga omväg om kol och kärnkraft. Och att vi slutar prata om tillväxt, börjar prata om utveckling här också. Vi har varit förblindade av att "tillväxa", materiellt. Vi behöver utvecklas.
Happy Christmas your arse, I pray God it's our last, sjunger Pogues nu. Hårda bud i den låten.
Förhoppningsvis blir det inte så, förhoppningsvis får vi många jular, vackra, kärleksfulla jular och hanukkor och Eid-fester tillsammans. Vi som delar tid och liv här, och de som skall komma efter oss.
Skit samma, just nu funkar båda högtalarna, skymningen faller, kaffet är varmt, ljus brinner, det är fredag, Triad tomtomtom-ar och om en stund skall jag på after work med mina goda vänner. Inte så dumt. I min lilla värld.
Trettio mil bort sitter världens ledare och försöker få till ett avtal. Reinfeldt intervjuades i radio i morse och sa att den skrivning de skissat på inatt handlar om att hålla tvågradersmålet. Jaha. Wow, liksom. Var det inte intentionen från start? Han bannade också en del stater och tyckte det var för mycket prat kring fattigdom och sånt. Jaha. Sitsen vi är i har väl ett visst samband med obalansen mellan den rika och fattiga delen av världen? Först snodde de som koloniserade kontinenterna alla resurser de kunde komma åt, inklusive människor - utnyttjade, förslavade, sålde, tog makten, drog raka streck på Afrikakartan och delade upp mellan sig. Sedan användes allt detta för att bygga upp våra nationer, vi som kallar oss utvecklade. Resultat: vi hamnade i den djupt orättvisa situationen att vi gör bruk av 80 procent av jordens resurser, vi som utgör 20 procent av befolkningen. Och har lyckats elda upp så otroligt mycket olja och kol och skog att klimatet ändras. Så är läget.
Nu tycker vi som är utvecklade att de som inte är så utvecklade bråkar. Well. Vad hade vi väntat oss?
En ursäkt, av typ den som aboriginerna av Australiens regering, kanske kunde varit en hyfsad ingång i förhandlingarna.
Och att vi verkligen, på djupaste allvar, tar tag i VÅRA utsläpp, vi har mycket att ta igen. Och att vi erbjuder all hjälp vi kan uppbringa för att de som vill utvecklas skall få göra det utan vår smutsiga omväg om kol och kärnkraft. Och att vi slutar prata om tillväxt, börjar prata om utveckling här också. Vi har varit förblindade av att "tillväxa", materiellt. Vi behöver utvecklas.
Happy Christmas your arse, I pray God it's our last, sjunger Pogues nu. Hårda bud i den låten.
Förhoppningsvis blir det inte så, förhoppningsvis får vi många jular, vackra, kärleksfulla jular och hanukkor och Eid-fester tillsammans. Vi som delar tid och liv här, och de som skall komma efter oss.
lördag 12 december 2009
Musiken fortsätter
Igår var jag på Fängelset och lyssnade på Winter took his life, Cedarwell och Madamm. Tre solister med artistnamn, som gör gemensam sak och har varit ute i Europa och turnerat. Nu hade de riggat nedanför scenen, ett stympat trumset, klaviatur, pytteliten xylofon, en wiltonmatta och några gitarrer, och publiken slog sig helt enkelt ner på golvet. Jag fann en rumpplats med en dörrpost att luta mig mot, det var fint.
Det var en underbar konsert, samspelta var de efter en månads lirande och de olika stilarna kompletterade varann. Köpte mig en liveplatta, ser fram emot att lyssna igen.
Winter took his life, alias Susanna Brandin, är en begåvad 25-årig singer/songwriter som fick Rogers minnesstipendium förra året och därtill dotter till en gammal medmusikant till mig, Leif. Nämligen Leif, som jag skrev Till Johanna ihop med och som var på plats med sin Anna-Mia igår. Dessutom spelar Johanna (som nu inte längre är den baby som fick låten en gång - hon var arrangör igår!) och Susanna tillsammans i bandet Hunt. Se dem i Annedalskyrkan på onsdag!
Musiken fortsätter, den rullar vidare i nästa generation, och nästa, hoppas vi.
Det var precis 30 år sen som Roger och Leif beslöt börja lira igen efter skilsmässor och elände, 30 år sen som jag blev inbjuden att sjunga med dem. Äntligen hamnade jag rätt. Dittills hade jag inte begripit hur jag skulle ta mig in i ett musiksammanhang, när skolan var slut och jag inte kunde sjunga på avslutningar mera. Självförtroendet var lågt på den fronten. Men då öppnades dörren och det vackraste av rum väntade. Det blev Trasiga Änglar och det blev mer musik, mycket mer musik. Låtskrivandet startade med en trudelutt till Jon i slutet på 1981 - "yrsnö i december, tomten sitter på Åhléns, ska Jon få några tänder innan julen.." Typ.
Förra veckan träffades Leif och Göran B igen för att bara lira. Jag blev inbjuden men var upptagen. Nästa gång ska jag dit! Men gitarr och allt.
16.30 arrangerar Avaaz ljudmanifestation för klimatet under rubrik Join a Real Deal på Gustav Adolfs torg, se länken http://www.avaaz.org/en/real_deal_rsvp/?id=137715
Låt oss tända ljus för den vackraste av planeter. Vårt hem i universum.
Det var en underbar konsert, samspelta var de efter en månads lirande och de olika stilarna kompletterade varann. Köpte mig en liveplatta, ser fram emot att lyssna igen.
Winter took his life, alias Susanna Brandin, är en begåvad 25-årig singer/songwriter som fick Rogers minnesstipendium förra året och därtill dotter till en gammal medmusikant till mig, Leif. Nämligen Leif, som jag skrev Till Johanna ihop med och som var på plats med sin Anna-Mia igår. Dessutom spelar Johanna (som nu inte längre är den baby som fick låten en gång - hon var arrangör igår!) och Susanna tillsammans i bandet Hunt. Se dem i Annedalskyrkan på onsdag!
Musiken fortsätter, den rullar vidare i nästa generation, och nästa, hoppas vi.
Det var precis 30 år sen som Roger och Leif beslöt börja lira igen efter skilsmässor och elände, 30 år sen som jag blev inbjuden att sjunga med dem. Äntligen hamnade jag rätt. Dittills hade jag inte begripit hur jag skulle ta mig in i ett musiksammanhang, när skolan var slut och jag inte kunde sjunga på avslutningar mera. Självförtroendet var lågt på den fronten. Men då öppnades dörren och det vackraste av rum väntade. Det blev Trasiga Änglar och det blev mer musik, mycket mer musik. Låtskrivandet startade med en trudelutt till Jon i slutet på 1981 - "yrsnö i december, tomten sitter på Åhléns, ska Jon få några tänder innan julen.." Typ.
Förra veckan träffades Leif och Göran B igen för att bara lira. Jag blev inbjuden men var upptagen. Nästa gång ska jag dit! Men gitarr och allt.
16.30 arrangerar Avaaz ljudmanifestation för klimatet under rubrik Join a Real Deal på Gustav Adolfs torg, se länken http://www.avaaz.org/en/real_deal_rsvp/?id=137715
Låt oss tända ljus för den vackraste av planeter. Vårt hem i universum.
tisdag 8 december 2009
En och en
Tack för fin stund i söndags, ni som var på bokkaféet och lyssnade och quizade! Ett ljus i mörkret att få vara där med er.
Jag går här och funderar på det där med det egna ansvaret, i stort, men framförallt när det handlar om jorden vi bor på och vårt sätt att leva här. Nu sitter di mäktige på plats i Köpenhamn, de som styr våra öden, och vi hoppas, hoppas, att det inte kommer att handla bara om köpslående och underbud och smartness. Jorden och livet här behöver inte smartness, vi behöver klokskap och klarsyn och empati. Hjärtan som slår, ögon som ser, människor som orkar lyssna till andra människor, i andra livssituationer, där havet piskar in över byarna, där stränderna eroderar, där torkan dödar nästa års skörd. Storslagna beslut måste till, politikerna har det ansvaret. Vårt ansvar har varit att välja dem att representera oss (i bästa fall).
Men är det något jag inte begriper så är det talet om att det inte spelar någon roll vad vi gör som enskilda personer. Vad jag gör har ingen betydelse i det stora hela. Nähä. Har det större betydelse vad grannen gör? Eller är var och en av oss helt utan påverkan? Gäller det i så fall bara miljön (konstiga ord - vad finns det utanför miljön, är det nån som bor där?) och klimatet? Eller gäller det överhuvudtaget? Gäller det bara det som inte får nån påföljd lagligt sett? Gäller det om jag röstar eller ej?
Vi går en och en, sjunger FJK, och det gör vi ju. Men vi är samtidigt grenar på samma träd och vi har lika stor betydelse här, vi är lika mycket värda var och en av oss, det står skrivet i vackra FN-deklarationer. Även om du och jag påverkar väldigt lite, så påverkar vi. Både vår lilla vrå av världen och varann. Köper jag griskött som kommer från en erbarmlig djurfabrik, så kan jag vara hur mycket djurvän som helst, klappa hunden och vaccinera katten, men jag har hjälpt till att stötta den erbarmliga djurfabriken, där djur plågas. Grenslar jag hojen istället för att ta SUVen så blir luften lite renare. Och jag inspirerar grannen. Grenslar halva Göteborgs befolkning, en och en, varsin hoj, så blir luften mycket renare. Folk drar folk, som vi brukar säga när vi arrar spelningar. Släng en sten i vattnet - nog blir det ringar.
Det tror fan att det har betydelse vad jag gör och du gör. Vi här har dessutom stora valmöjligheter, det har inte alla. Vill vi ha bra mat, så köp bra mat, för då kan de som odlar ekologiskt och låter korna gå ute och grisarna vara grisar försörja sig. Tycker du det är skit att det går åt tiotusentals liter vatten och flera kilo gift för att tillverka ett par jeans och att de som tillverkar jeans inte skall behöva jobba 16 timmar om dygnet och sova på arbetsplatsen, köp inte de jeansen, eller köp inte nya brallor, det finns massor av begagnade att tillgå. Du och du och du och du och jag, det blir grejer det. Marknadskraft.
Vi behöver di mäktige, för de kan underlätta för oss att göra val, se till att det satsas stora summor på rätt saker, ser till att eländen förbjuds. Men kom inte och säg att du är maktlös, eller att jag är det.
Jag går här och funderar på det där med det egna ansvaret, i stort, men framförallt när det handlar om jorden vi bor på och vårt sätt att leva här. Nu sitter di mäktige på plats i Köpenhamn, de som styr våra öden, och vi hoppas, hoppas, att det inte kommer att handla bara om köpslående och underbud och smartness. Jorden och livet här behöver inte smartness, vi behöver klokskap och klarsyn och empati. Hjärtan som slår, ögon som ser, människor som orkar lyssna till andra människor, i andra livssituationer, där havet piskar in över byarna, där stränderna eroderar, där torkan dödar nästa års skörd. Storslagna beslut måste till, politikerna har det ansvaret. Vårt ansvar har varit att välja dem att representera oss (i bästa fall).
Men är det något jag inte begriper så är det talet om att det inte spelar någon roll vad vi gör som enskilda personer. Vad jag gör har ingen betydelse i det stora hela. Nähä. Har det större betydelse vad grannen gör? Eller är var och en av oss helt utan påverkan? Gäller det i så fall bara miljön (konstiga ord - vad finns det utanför miljön, är det nån som bor där?) och klimatet? Eller gäller det överhuvudtaget? Gäller det bara det som inte får nån påföljd lagligt sett? Gäller det om jag röstar eller ej?
Vi går en och en, sjunger FJK, och det gör vi ju. Men vi är samtidigt grenar på samma träd och vi har lika stor betydelse här, vi är lika mycket värda var och en av oss, det står skrivet i vackra FN-deklarationer. Även om du och jag påverkar väldigt lite, så påverkar vi. Både vår lilla vrå av världen och varann. Köper jag griskött som kommer från en erbarmlig djurfabrik, så kan jag vara hur mycket djurvän som helst, klappa hunden och vaccinera katten, men jag har hjälpt till att stötta den erbarmliga djurfabriken, där djur plågas. Grenslar jag hojen istället för att ta SUVen så blir luften lite renare. Och jag inspirerar grannen. Grenslar halva Göteborgs befolkning, en och en, varsin hoj, så blir luften mycket renare. Folk drar folk, som vi brukar säga när vi arrar spelningar. Släng en sten i vattnet - nog blir det ringar.
Det tror fan att det har betydelse vad jag gör och du gör. Vi här har dessutom stora valmöjligheter, det har inte alla. Vill vi ha bra mat, så köp bra mat, för då kan de som odlar ekologiskt och låter korna gå ute och grisarna vara grisar försörja sig. Tycker du det är skit att det går åt tiotusentals liter vatten och flera kilo gift för att tillverka ett par jeans och att de som tillverkar jeans inte skall behöva jobba 16 timmar om dygnet och sova på arbetsplatsen, köp inte de jeansen, eller köp inte nya brallor, det finns massor av begagnade att tillgå. Du och du och du och du och jag, det blir grejer det. Marknadskraft.
Vi behöver di mäktige, för de kan underlätta för oss att göra val, se till att det satsas stora summor på rätt saker, ser till att eländen förbjuds. Men kom inte och säg att du är maktlös, eller att jag är det.
lördag 5 december 2009
Sångerna
Jag sitter och överväger om bloggrubriken ska vara den ovan eller "Cynism". Lyssnar just på Ekots tidningskrönika, nämligen, kring den fantastiska bestämmelsen att sjuka personer efter årsskiftet plötsligt inte är sjuka utan arbetslösa och skall kravla sig ur bingen och upp på Arbetsförmedlingen. Nu dras det visst tillbaka, eftersom bestämmelserna "tolkas på olika sätt", och det tycker inte politikerna är bra. Så uttrycker sig de mediatränade när de slår till reträtt. Hela påhittet är givetvis ett bevis på en människosyn som inte är särskilt vacker och för de drabbade är det ett hån. Må detta förslag raderas. Människor med olika sjukdomar behöver stöd, vård, rehabilitering och orkar de jobba deltid är det bra. Låt det vara så.
Det är för övrigt likadant med gravida som har ont i ryggen. De har inte ont i ryggen, nämligen, enligt Försäkringskassan, eftersom de är gravida och graviditet är ingen sjukdom. Eh...nä, vem har sagt det? Men ryggont är väl ryggont?
Nu har kassan fått bassning, vilket ändå ger ett visst hopp. Logiken är så märklig att man baxnar. Själv vaggade jag ut till brevlådan med stor möda i slutet av min andra graviditet, längre än så klarade jag inte, eftersom det kändes som hela bäckenet höll på att falla isär. Att jobba var ingen option. Hoppas F-kassan slutar ägna sig åt sådant här och ser till att folk får sina pengar i tid istället.
Jaha. Sångerna var det ju. Sjöng några igår på jobbet, det var roligt. Och imorgon är ni välkomna till Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen - (vid Landala Torg, Anders&Birgitta!) kl 14, för då blir det mera sånger, och läsning ur mina böcker och grejer. Fika finns och ni kan säkert hitta en del julklappar hos Ines.
Och så känner jag att det bubblar fler sånger här i hjärtetrakten, kring det som det slår för och som just nu är överst på mediaagendan - jorden och vår överlevnad. På nåt sätt måste hoppet, våndan och ilskan ut.
Det är för övrigt likadant med gravida som har ont i ryggen. De har inte ont i ryggen, nämligen, enligt Försäkringskassan, eftersom de är gravida och graviditet är ingen sjukdom. Eh...nä, vem har sagt det? Men ryggont är väl ryggont?
Nu har kassan fått bassning, vilket ändå ger ett visst hopp. Logiken är så märklig att man baxnar. Själv vaggade jag ut till brevlådan med stor möda i slutet av min andra graviditet, längre än så klarade jag inte, eftersom det kändes som hela bäckenet höll på att falla isär. Att jobba var ingen option. Hoppas F-kassan slutar ägna sig åt sådant här och ser till att folk får sina pengar i tid istället.
Jaha. Sångerna var det ju. Sjöng några igår på jobbet, det var roligt. Och imorgon är ni välkomna till Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen - (vid Landala Torg, Anders&Birgitta!) kl 14, för då blir det mera sånger, och läsning ur mina böcker och grejer. Fika finns och ni kan säkert hitta en del julklappar hos Ines.
Och så känner jag att det bubblar fler sånger här i hjärtetrakten, kring det som det slår för och som just nu är överst på mediaagendan - jorden och vår överlevnad. På nåt sätt måste hoppet, våndan och ilskan ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)