Drömmar som möts

Fin kväll i L8s Schyssta Ekocafé och butik igår! Jag spelade och läste och berättade, med utgångspunkt från vår vandring och våra irrfärder på den här magiska planeten, för en liten och intensivt lyssnande samling kring borden. Underbart. Kände att Lotta, som startat caféet efter en lång sjukdomsperiod och jag möttes. Vi har båda förverkligat visioner. Jag har drömt om att åka runt med gitarren själv och sjunga och dela med mig av det jag tror på, Lotta ville jobba med rättvisa produkter, med bra ekologisk mat och med kvällar av poesi och musik. Och det gör hon. Besök hennes mysiga fik i Kungälv om du har vägarna förbi! Hennes hemsidesadress ligger under Länkar.
Vaknade av ett välbekant, men ändå ovant ljud igår natt - regn mot fönstret. Dessutom brak från snö och is som kanade av taken och föll ner. Skall våren komma nu? Snälla, snälla, snälla...

Snön faller

De åker och åker i Vancouver, slätt och nerför och hit och dit. Imorn bitti blir det hockey. Det är kul. Det är dramatiskt, kan inte titta på Anja överhuvudtaget längre utan går på toa och håller för öronen så jag inte ska höra om kommentatorerna vrålar Näääj!
Här hemma faller snö på taken. Som tydligen inte är byggda för extrema lägen. Det skottas och skottas. En tankeställare, tycker jag - byggena går fort nuförtiden. Hur länge kommer husen att stå, tro, de som monteras upp nu? På 80-talet? 90-talet? Det jag bor i ett tag till är långt över hundra år. Man undrar hur många av dagens hus som står kvar år 2100. Och hur många gånger byggena vid älvkanten blivit vattenfyllda.
Kortsynta som vi är kan vi nu, i denna kalla vinter, förledas att tro att det där med klimatförändringarna nog inte är så farligt. FNs klimatpanel "avslöjas" också, deras sammanfattningar är lite lösa i kanterna. Stämmer de verkligen, deras varningar och framtidsscenarier?
Oljekonglomeraten och di mäktige gnuggar förstås händerna av förtjusning både över COP15s förlamning och över att forskarna börjar ifrågasättas offentligen. Den konspiratoriskt lagda kan tänka att det möjligen eldas på från det hållet under "avslöjandena"...
Nåväl. Varsamhet är ordet, och största möjliga harmoni med jorden och allt levande. Tycker jag, tralala. Skall sjunga och berätta om det nu på fredag i Kungälv. Välkommen till L8s Schysta Ekocafé och butik kl 19!
Och heja Sverige!

Att gödsla kreativiteten

Jag har ett fantastiskt jobb. Och jag har faktiskt varit med om att bygga förutsättningarna för att det finns, det känns bra. Roger fick idén till en förening i början på 90-talet och tillsammans med unga byggde vi den. Det som nu är KulturUngdom. Där jag fortfarande jobbar. Och inom vilken jag idag som uppdrag hade att intervjua Navid Modiri om hans prisbelönta blogg (och projekt) 365 saker du kan göra. Som handlar om att ta steget från tanke till handling och att inspirera andra att göra det också. Att våga resa sig ur soffan och göra något själv, inte bara titta på en tvskärm där andra rör sig. Läs mer på www.kulturungdom.se eller www.365saker.se
Navid tipsade, apropå vad skolan ofta gör med elevernas kreativitet, om en föreläsning på TED.com, här kommer den.

Glädjeämnen:

Ett knep att ta till när tyngden blir för stor, eller känslan av brist, eller hopplös längtan, eller när den fuktiga stickiga grå filten av tristess hotar att lägga sig tillrätta över tillvaron, är att tacka. Bara sätta igång att tacka för det som mitt i allt detta faktiskt fungerar. Eller tänka "Glädjeämnen:" och så låta det rulla. Skriva ner är ännu bättre, men det är inte nödvändigt, det går bra att bara ligga hopkrupen under täcket eller sitta med helt vanligt morgonface på spårvagnen till jobbet och låta bilderna komma. Stort och smått.
Att jag får vakna i en varm lägenhet. Att det finns saker i kylskåpet att sno ihop en frulle av. Barnen, förstås, alltid barnen. Att jag har fantastiska människor runt mig på jobbet. De kära vännerna som finns därute. Minnena som bor i mig. Sångerna som kommit till. Musiken överhuvudtaget, musiken! De höga träden i Vasaparken med knoppar som bara väntar. Att blåmesarna sjunger så fint fast de är så små och det är så kallt. Och...Efter en stund av tackande i huvudet finns stora möjligheter att de observanta på 7an ser ett ljus tändas i blicken på mig.
Nåt att glädjas åt denna morgon i februari är att himlen faktiskt är blå över istappstaken, att Etc Göteborg fanns att läsa till frullen, att Camino:s nya nummer kommit och var lika bra som alltid, att jag ska få umgås med syrran med make idag, och möjligen få åka lite skidor, att jag fick träffa sonen igår och att dottern spelar in med sitt band hela helgen (Hunt heter de. Lägg det namnet på minnet).
Glädjeämnen kolon alltså - betrakta det som ett litet lördagstips, om inte allt är på topp. Trots OS-och sportlovsstart.

Surt

Läste just kloka Lottas Koldioxidexperimentblogg, om M-mannen Per Schlingmans ord - läs själva. 3 febr. Håller med henne.
För idag när jag halkade iväg till sopsorteringen på Molinsgatan med mina kartong- och plastkassar kändes det så...tja, patetiskt, faktiskt. Hade lyssnat på Klotet på webbradion, om uranbrytningen som kanske är på gång i Sverige. Provborrningar pågår för fullt i Jämtland, av ett australiskt och ett kanadensiskt bolag, och även om uranhalten inte är nåt att skryta med så finns det andra metaller att hiva upp också, vilket kan göra alltihop lönsamt. Säger de. Och lägger miljoner på att borra. Visserligen finns den kommunala vetorätten mot själva brytningen kvar, men hur länge, undrar man. Allt har en prislapp.
Det är klart att skall vi nu satsa på kärnkraften igen, så är det väl inte mer än rätt att vi förstör våra egna marker, varför sabba för ryssar och andra? Dagbrott med uranbrytning lär inte betyda några framsteg för samerna eller locka några turister till fjällvärlden - läs mer här http://www.greenpeace.org/sweden/kampanjer/karnkraft/uran, men varför bry sig om det? Det kanske ger jobb ett tag, innan man drar vidare till nästa ställe och lämnar ett wasteland efter sig.
Ja, där gick jag alltså, plikttrogen, med mina kassar. För att dra mitt strå till stacken, som så många andra. Som också åker kollektivt, cyklar, tänker över flygandet, håller 20 grader i bostaden, duschar snabbt, handlar grönsaker efter säsong, köper ekologiskt och allt detta. Hur viktigt som helst.
Samtidigt, i samma land, i samma tid, med alla kunskaper om farorna, med avstängda reaktorer pga säkerhetsproblem och avfallet fortfarande badande i bassänger, pågår planer på mer kärnkraft, mer fantastiska summor pengar på denna old school-energi. Det är bedrövligt. Vi behöver inte mer av den sorten. Det finns annat nu och ju mindre stålar som läggs på kärnkraften, desto mer frigörs till det som leder framåt. Men det kanske inte är lika lönsamt för somliga?

Filmfestival i snö

Det är härligt att filmfestivalen finns och förgyller vintern. Denna snöiga vinter... Har sett flera riktigt bra filmer; inte minst Dreamland om Island och hur de smarta ser till att det märkliga och vackra landskapet fylls av vatten - jättedammar byggs, så att de får billig ström till sina aluminiumfabriker. Som inte skulle behövas om man recyclade den aluminium som redan finns, i USA, inte minst. Sevärd. Hoppas SVT köper in den. Liksom The Shock Doctrine. Tema med variationer, samma människor är igång.
Men ikväll har jag sett Crazy Heart och hört Jeff Bridges sjunga, skitbra! Ingen kan spela en slusk som han. Fast jag kunde inte låta bli att tänka - om det hade varit en kvinna i den rollen, som alkoholiserad bedagad pank countrysångare som inte sett sin son på 20 år - hur hade vi reagerat på det? Hade vi garvat åt uppknäppta brallor och fläskig mage då också? Doubt it. Intressant med genusperspektivet. Och ofta deprimerande.