Inställt gig

Klassiska repliken från Lundell att ett inställt gig också är ett gig kan möjligen stämma, eftersom det ändå pågår i mitt huvud. Grämelsen är stor. Första gången i hela livet jag ställt in, skulle klivit på bussen till Öckerö lite senare idag och spelat på biblioteket där. Och så blev jag golvad av ett virus av den ettrigaste sorten - skrällhosta, frossa, feber, kraxröst. Nu är det fullt bränn på snuvan också. Och då går det ju helt enkelt inte.
Det har hänt förut att jag fightats med förkylningar som varit på gång, verkligen slagits, och vunnit, så att giget gått att genomföra. Sen har det brakat loss. När jag spelade med i en Fame-show (jajamensan!) på 80-talet var jag så hes tredje kvällen vi skulle köra att jag inte visste om det skulle komma nån sång när jag öppnade munnen. Jag mimade när vi var tre som körade, för att spara rösten, men sen hade jag ett solonummer - a capella - och då var det bara att blunda och hoppas. Och det funkade.
Men nu gick det inte. Förlåt, Öckerö. Jag kommer tillbaks i höst!

Normal?

Radio igen - hörde just journalisten Peter Löfgren efterlysa en smula perspektiv i Gomorron världen. Inte ett ord på svenska löpsedlar om alla de som varje dag slåss för yttrandefrihet i Mellanöstern, som fängslas och torteras, medan komplotten mot Vilks uppfattas som en världsnyhet. Här. Så är det ju. Även om vi tror att vi har utblick och koll, så rör vi oss i vår egen damm. Normen är oss given. På alla nivåer.

Det har varit en intressant vecka. Jag deltog i en workshop kring just normer, i tisdags. Pling. Aha-upplevelse. Övningarna och diskussionerna visade hur djupt rotade våra förutfattade meningar sitter. Bilder kom upp, med automatik, av bara några beskrivande ord på en papperslapp. Och vi är ofta så fullkomligt omedvetna om att vi funkar så.
Ordet utanförskap har ju släpats runt av alla möjliga under de senaste åren, så att det nästan tappat formen - substansen är kanske en annan än den vi matats med. Det är lätt att kliva ut i det landet, om något blurrar bilden. Om man väljer en lite annan modell liv än den som gäller just där och då. Om man avviker en smula. Har för mig att jag i en gammal låt skrev nåt i stil med: "ramarna är så trånga att de rispar min hud". Är ramen för liten ser man inte hela bilden. Vi visar oss inte i helfigur, stolta, och som dem vi är.
Alex och Joel som ledde workshopen i Uddevalla ville få oss medvetna om att det går att göra friare val, om medvetenhet finns om normerna. Bra. Bra att de är ute i skolor och pratar om det här.
Jorå. Och så var jag i Alingsås i torsdags och spelade på biblioteket, där jag ju hängt så mycket. En fin stund. Kul att få hänga backstage på bibblorna också! På tisdag bär det av till Öckerö. Jag försöker hålla hostan stången fram tills dess. Kanjang och apelsiner och te. Hoppas det fungerar. Host host.

Heja radion

Min mamma Sonia var en flitig P1-lyssnare, hon kallade den för sitt universitet. Själv är jag likadan. Tycker det är fantastiskt att en sådan kanal får finnas i dessa flimrande tider med sina snabba bilder. I och för sig kan en del intervjuer bli lätt andfådda, men mycket är verkligen mycket bra.
Som Klotet t ex. Och Kropp och själ. Spanarna. Och det nya programmet Matens pris. Söndagar kl 13 sänds det, eller närsomhelst på nätet, förstås. Här är en länk http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3737&grupp=10544

Sommarplaner

Så fort Maria B och jag träffas så börjar det spraka av idéer och planer. Hon har den inverkan på mig, denna kreativa och Hinder?Vardå?Seringa!-kvinna. I juni drar vi. Till Colorado och Minnesota. Samvetet gnager eftersom det handlar om flyg, det går inte att ta sig dit annars, men eftersom jag käkar bara grönsaker och ekologiska såna, och årstidsbra, inte har bil, köper nästan bara secondhand, ska byta till mindre lägenhet, sorterar och sorterar etc etc så kanske det kan rymmas en tur vartannat-vart tredje år eller så i mitt footprint. Vi bokade häromkvällen och nu sprudlar vi av förväntan i telefonerna. Först Telluride-festivalen, som tydligen är en upplevelse, säger hon, sen till våra vänner i Taylors Falls med omnejd. Huset på bilden är Romaynes bar, där det blev allsång på "Den här längtan"...(Yes, we are coming back to you all, Tommy D and Ron and Valorie and the nice lady in the bead shop and Coffee Talk and the wonderful café in St Croix Falls. Be prepared!)
Känns fantastiskt roligt. Sänder mitt tack för detta, för att lördagsmorgonen är solig och vacker, för att vänner finns, och musik och pennor och böcker och kärlek, för att koltrasten sjöng igen igår kväll, för att jag har börjat träna, för att Masthuggslägenheten kan bli verklighet, och för att våren kan bli det - ett tack rätt ut i universum.