Inställt gig

Klassiska repliken från Lundell att ett inställt gig också är ett gig kan möjligen stämma, eftersom det ändå pågår i mitt huvud. Grämelsen är stor. Första gången i hela livet jag ställt in, skulle klivit på bussen till Öckerö lite senare idag och spelat på biblioteket där. Och så blev jag golvad av ett virus av den ettrigaste sorten - skrällhosta, frossa, feber, kraxröst. Nu är det fullt bränn på snuvan också. Och då går det ju helt enkelt inte.
Det har hänt förut att jag fightats med förkylningar som varit på gång, verkligen slagits, och vunnit, så att giget gått att genomföra. Sen har det brakat loss. När jag spelade med i en Fame-show (jajamensan!) på 80-talet var jag så hes tredje kvällen vi skulle köra att jag inte visste om det skulle komma nån sång när jag öppnade munnen. Jag mimade när vi var tre som körade, för att spara rösten, men sen hade jag ett solonummer - a capella - och då var det bara att blunda och hoppas. Och det funkade.
Men nu gick det inte. Förlåt, Öckerö. Jag kommer tillbaks i höst!

Normal?

Radio igen - hörde just journalisten Peter Löfgren efterlysa en smula perspektiv i Gomorron världen. Inte ett ord på svenska löpsedlar om alla de som varje dag slåss för yttrandefrihet i Mellanöstern, som fängslas och torteras, medan komplotten mot Vilks uppfattas som en världsnyhet. Här. Så är det ju. Även om vi tror att vi har utblick och koll, så rör vi oss i vår egen damm. Normen är oss given. På alla nivåer.

Det har varit en intressant vecka. Jag deltog i en workshop kring just normer, i tisdags. Pling. Aha-upplevelse. Övningarna och diskussionerna visade hur djupt rotade våra förutfattade meningar sitter. Bilder kom upp, med automatik, av bara några beskrivande ord på en papperslapp. Och vi är ofta så fullkomligt omedvetna om att vi funkar så.
Ordet utanförskap har ju släpats runt av alla möjliga under de senaste åren, så att det nästan tappat formen - substansen är kanske en annan än den vi matats med. Det är lätt att kliva ut i det landet, om något blurrar bilden. Om man väljer en lite annan modell liv än den som gäller just där och då. Om man avviker en smula. Har för mig att jag i en gammal låt skrev nåt i stil med: "ramarna är så trånga att de rispar min hud". Är ramen för liten ser man inte hela bilden. Vi visar oss inte i helfigur, stolta, och som dem vi är.
Alex och Joel som ledde workshopen i Uddevalla ville få oss medvetna om att det går att göra friare val, om medvetenhet finns om normerna. Bra. Bra att de är ute i skolor och pratar om det här.
Jorå. Och så var jag i Alingsås i torsdags och spelade på biblioteket, där jag ju hängt så mycket. En fin stund. Kul att få hänga backstage på bibblorna också! På tisdag bär det av till Öckerö. Jag försöker hålla hostan stången fram tills dess. Kanjang och apelsiner och te. Hoppas det fungerar. Host host.

Heja radion

Min mamma Sonia var en flitig P1-lyssnare, hon kallade den för sitt universitet. Själv är jag likadan. Tycker det är fantastiskt att en sådan kanal får finnas i dessa flimrande tider med sina snabba bilder. I och för sig kan en del intervjuer bli lätt andfådda, men mycket är verkligen mycket bra.
Som Klotet t ex. Och Kropp och själ. Spanarna. Och det nya programmet Matens pris. Söndagar kl 13 sänds det, eller närsomhelst på nätet, förstås. Här är en länk http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3737&grupp=10544

Sommarplaner

Så fort Maria B och jag träffas så börjar det spraka av idéer och planer. Hon har den inverkan på mig, denna kreativa och Hinder?Vardå?Seringa!-kvinna. I juni drar vi. Till Colorado och Minnesota. Samvetet gnager eftersom det handlar om flyg, det går inte att ta sig dit annars, men eftersom jag käkar bara grönsaker och ekologiska såna, och årstidsbra, inte har bil, köper nästan bara secondhand, ska byta till mindre lägenhet, sorterar och sorterar etc etc så kanske det kan rymmas en tur vartannat-vart tredje år eller så i mitt footprint. Vi bokade häromkvällen och nu sprudlar vi av förväntan i telefonerna. Först Telluride-festivalen, som tydligen är en upplevelse, säger hon, sen till våra vänner i Taylors Falls med omnejd. Huset på bilden är Romaynes bar, där det blev allsång på "Den här längtan"...(Yes, we are coming back to you all, Tommy D and Ron and Valorie and the nice lady in the bead shop and Coffee Talk and the wonderful café in St Croix Falls. Be prepared!)
Känns fantastiskt roligt. Sänder mitt tack för detta, för att lördagsmorgonen är solig och vacker, för att vänner finns, och musik och pennor och böcker och kärlek, för att koltrasten sjöng igen igår kväll, för att jag har börjat träna, för att Masthuggslägenheten kan bli verklighet, och för att våren kan bli det - ett tack rätt ut i universum.

Drömmar som möts

Fin kväll i L8s Schyssta Ekocafé och butik igår! Jag spelade och läste och berättade, med utgångspunkt från vår vandring och våra irrfärder på den här magiska planeten, för en liten och intensivt lyssnande samling kring borden. Underbart. Kände att Lotta, som startat caféet efter en lång sjukdomsperiod och jag möttes. Vi har båda förverkligat visioner. Jag har drömt om att åka runt med gitarren själv och sjunga och dela med mig av det jag tror på, Lotta ville jobba med rättvisa produkter, med bra ekologisk mat och med kvällar av poesi och musik. Och det gör hon. Besök hennes mysiga fik i Kungälv om du har vägarna förbi! Hennes hemsidesadress ligger under Länkar.
Vaknade av ett välbekant, men ändå ovant ljud igår natt - regn mot fönstret. Dessutom brak från snö och is som kanade av taken och föll ner. Skall våren komma nu? Snälla, snälla, snälla...

Snön faller

De åker och åker i Vancouver, slätt och nerför och hit och dit. Imorn bitti blir det hockey. Det är kul. Det är dramatiskt, kan inte titta på Anja överhuvudtaget längre utan går på toa och håller för öronen så jag inte ska höra om kommentatorerna vrålar Näääj!
Här hemma faller snö på taken. Som tydligen inte är byggda för extrema lägen. Det skottas och skottas. En tankeställare, tycker jag - byggena går fort nuförtiden. Hur länge kommer husen att stå, tro, de som monteras upp nu? På 80-talet? 90-talet? Det jag bor i ett tag till är långt över hundra år. Man undrar hur många av dagens hus som står kvar år 2100. Och hur många gånger byggena vid älvkanten blivit vattenfyllda.
Kortsynta som vi är kan vi nu, i denna kalla vinter, förledas att tro att det där med klimatförändringarna nog inte är så farligt. FNs klimatpanel "avslöjas" också, deras sammanfattningar är lite lösa i kanterna. Stämmer de verkligen, deras varningar och framtidsscenarier?
Oljekonglomeraten och di mäktige gnuggar förstås händerna av förtjusning både över COP15s förlamning och över att forskarna börjar ifrågasättas offentligen. Den konspiratoriskt lagda kan tänka att det möjligen eldas på från det hållet under "avslöjandena"...
Nåväl. Varsamhet är ordet, och största möjliga harmoni med jorden och allt levande. Tycker jag, tralala. Skall sjunga och berätta om det nu på fredag i Kungälv. Välkommen till L8s Schysta Ekocafé och butik kl 19!
Och heja Sverige!

Att gödsla kreativiteten

Jag har ett fantastiskt jobb. Och jag har faktiskt varit med om att bygga förutsättningarna för att det finns, det känns bra. Roger fick idén till en förening i början på 90-talet och tillsammans med unga byggde vi den. Det som nu är KulturUngdom. Där jag fortfarande jobbar. Och inom vilken jag idag som uppdrag hade att intervjua Navid Modiri om hans prisbelönta blogg (och projekt) 365 saker du kan göra. Som handlar om att ta steget från tanke till handling och att inspirera andra att göra det också. Att våga resa sig ur soffan och göra något själv, inte bara titta på en tvskärm där andra rör sig. Läs mer på www.kulturungdom.se eller www.365saker.se
Navid tipsade, apropå vad skolan ofta gör med elevernas kreativitet, om en föreläsning på TED.com, här kommer den.

Glädjeämnen:

Ett knep att ta till när tyngden blir för stor, eller känslan av brist, eller hopplös längtan, eller när den fuktiga stickiga grå filten av tristess hotar att lägga sig tillrätta över tillvaron, är att tacka. Bara sätta igång att tacka för det som mitt i allt detta faktiskt fungerar. Eller tänka "Glädjeämnen:" och så låta det rulla. Skriva ner är ännu bättre, men det är inte nödvändigt, det går bra att bara ligga hopkrupen under täcket eller sitta med helt vanligt morgonface på spårvagnen till jobbet och låta bilderna komma. Stort och smått.
Att jag får vakna i en varm lägenhet. Att det finns saker i kylskåpet att sno ihop en frulle av. Barnen, förstås, alltid barnen. Att jag har fantastiska människor runt mig på jobbet. De kära vännerna som finns därute. Minnena som bor i mig. Sångerna som kommit till. Musiken överhuvudtaget, musiken! De höga träden i Vasaparken med knoppar som bara väntar. Att blåmesarna sjunger så fint fast de är så små och det är så kallt. Och...Efter en stund av tackande i huvudet finns stora möjligheter att de observanta på 7an ser ett ljus tändas i blicken på mig.
Nåt att glädjas åt denna morgon i februari är att himlen faktiskt är blå över istappstaken, att Etc Göteborg fanns att läsa till frullen, att Camino:s nya nummer kommit och var lika bra som alltid, att jag ska få umgås med syrran med make idag, och möjligen få åka lite skidor, att jag fick träffa sonen igår och att dottern spelar in med sitt band hela helgen (Hunt heter de. Lägg det namnet på minnet).
Glädjeämnen kolon alltså - betrakta det som ett litet lördagstips, om inte allt är på topp. Trots OS-och sportlovsstart.

Surt

Läste just kloka Lottas Koldioxidexperimentblogg, om M-mannen Per Schlingmans ord - läs själva. 3 febr. Håller med henne.
För idag när jag halkade iväg till sopsorteringen på Molinsgatan med mina kartong- och plastkassar kändes det så...tja, patetiskt, faktiskt. Hade lyssnat på Klotet på webbradion, om uranbrytningen som kanske är på gång i Sverige. Provborrningar pågår för fullt i Jämtland, av ett australiskt och ett kanadensiskt bolag, och även om uranhalten inte är nåt att skryta med så finns det andra metaller att hiva upp också, vilket kan göra alltihop lönsamt. Säger de. Och lägger miljoner på att borra. Visserligen finns den kommunala vetorätten mot själva brytningen kvar, men hur länge, undrar man. Allt har en prislapp.
Det är klart att skall vi nu satsa på kärnkraften igen, så är det väl inte mer än rätt att vi förstör våra egna marker, varför sabba för ryssar och andra? Dagbrott med uranbrytning lär inte betyda några framsteg för samerna eller locka några turister till fjällvärlden - läs mer här http://www.greenpeace.org/sweden/kampanjer/karnkraft/uran, men varför bry sig om det? Det kanske ger jobb ett tag, innan man drar vidare till nästa ställe och lämnar ett wasteland efter sig.
Ja, där gick jag alltså, plikttrogen, med mina kassar. För att dra mitt strå till stacken, som så många andra. Som också åker kollektivt, cyklar, tänker över flygandet, håller 20 grader i bostaden, duschar snabbt, handlar grönsaker efter säsong, köper ekologiskt och allt detta. Hur viktigt som helst.
Samtidigt, i samma land, i samma tid, med alla kunskaper om farorna, med avstängda reaktorer pga säkerhetsproblem och avfallet fortfarande badande i bassänger, pågår planer på mer kärnkraft, mer fantastiska summor pengar på denna old school-energi. Det är bedrövligt. Vi behöver inte mer av den sorten. Det finns annat nu och ju mindre stålar som läggs på kärnkraften, desto mer frigörs till det som leder framåt. Men det kanske inte är lika lönsamt för somliga?

Filmfestival i snö

Det är härligt att filmfestivalen finns och förgyller vintern. Denna snöiga vinter... Har sett flera riktigt bra filmer; inte minst Dreamland om Island och hur de smarta ser till att det märkliga och vackra landskapet fylls av vatten - jättedammar byggs, så att de får billig ström till sina aluminiumfabriker. Som inte skulle behövas om man recyclade den aluminium som redan finns, i USA, inte minst. Sevärd. Hoppas SVT köper in den. Liksom The Shock Doctrine. Tema med variationer, samma människor är igång.
Men ikväll har jag sett Crazy Heart och hört Jeff Bridges sjunga, skitbra! Ingen kan spela en slusk som han. Fast jag kunde inte låta bli att tänka - om det hade varit en kvinna i den rollen, som alkoholiserad bedagad pank countrysångare som inte sett sin son på 20 år - hur hade vi reagerat på det? Hade vi garvat åt uppknäppta brallor och fläskig mage då också? Doubt it. Intressant med genusperspektivet. Och ofta deprimerande.

Vidundersdag

Vet inte om man kan kalla en vanlig torsdag i januari för vidundersdag, i stil med den som Rasmus på luffen hade när han hittade både en femöring och en snäcka, men nåt åt det hållet var den. Ni vet, när olika saker faller på plats, klickklick, när det flyter, livet, och man har bara att glida med. Små saker.
Som när jag ringde fastighetsvärden på morgonen - och fick tag på honom! - om att det bara var 17 grader i lägenheten och elementen var iskalla och han frågade om han skulle komma med filt och tofflor. Grannarna hade redan meddelat läget, och reparation av pajad pump pågick. Klick.
Ett mejl från mitt gamla skivbolag väntade på jobbet med besked att jo, Sorgfågel och Till Johanna kommer att läggas ut på Spotify! Tjoho.
Ett bra jobbmöte med nationella nätverket 50/50, kloka kvinnor runt bordet, goda planer för framtiden. Gött. Himlen klar och vinterblå utanför fönstret.
Min käre bror ringde och gav mig goda råd för min biblioteksföreställning och skulle säkert kunna komma och fota när jag spelar i Alingsås, jodå. Klick. Talgoxarna tity-ade trots kyla och isgator, när jag gick till spårvagnen.
Fick tag i fiffig rullväska typ dramaten fast smartare, till mina böcker och skivor och gitarrstativ, 25% rabatt! Den kom till användning direkt när jag hämtade gigantpaket från Musikhaus Thomas eller vad det heter, på posten. Dottern och jag hade beställt lite musikprylar, gitarrkablar, stämapparat och en väska till alla hennes pedaler och det hade packats i en jättelåda. Men jag lyfte av tygväskan, dramaten blev en pirra och det tyska paketet höll sig kvar där när jag drog det över isvallarna hem till KG-gatan. Wow.
Sen skumpande buss med gura och nämnda snällt rullande väska, till biblioteket i Skepplanda, hittade direkt, snälla bibliotekarier ställde fram stolar och bjöd på te och sen kom folk och jag spelade rätt nästan hela tiden och det blev fint alltihop och jag fick bok av Yvonne Hirdman och blir kanske hedersmedlem i Bibliotekets vänner och alla var rara och jag hann med halv nio-bussen hem. Klickklickklick.
Sicken dag. Nästan fulla månen lyste över alltihop. Tack.

Livet här

Antagligen kommer det här att hända igen. Om sådär tio-tolv veckor kanske det ser ut såhär i Säveåns dalgång, kanske de vackra, svala vitsippshaven täcker fjolårslöven under ekarna i Jonsered och i Slottskogen. Tänk. Hoppas.
Planeten lever än, även om allt är damm och aska på en del håll. Haiti. Bröder och systrar därborta, må hjälpen nå fram nu, må såren börja läka.
Jag hörde Kerstin Ekman strax före sju i morse i de morgontidiga fågel- och krypälskarnas program Naturmorgon, hon berättade om hur hon tar sig igenom det vintriga mörkret. Hon funderade också kring hur fåren skulle klara sig när de släpps ut i vår, med vargar tassande i skogarna och avslutade med att citera en annan poet (nu föll namnet bort, fan) som skrivit "jorden är människans hem". Och vargens, tillade Ekman. Hon är klok.
Mycket liv ryms, och skall rymmas. Mycket är på väg att utrotas. Vi gör det, utan att vi menar det, och ibland för att vi menar det. Jag menar att detta vidsträckta land med sina skogar, fjäll och myrar bör kunna rymma mer än ett par hundra vargar. Det är absurt, tycker jag, att jägarna ser vargen som en konkurrent om viltet - jo, om svälten lurar, då kan jag förstå. Men det handlar ju om nöjesjakt! En form av friluftsliv, med bössan i näven och hunden vid sidan, inte nåt annat. De säger att de håller efter älgstammen och är naturvårdare också - jaha, så mycket bättre då att de får hjälp av lo, varg, järv och björn.
Det är inte vårt land, vi bor inte i människoland, vi är del av det stora. Djuren var här först.
På tal om, så planteras det visst in tiotusentals gräsänder, läste jag eller hörde jag nyligen. Varför då? Jo, för att andjakt skall kunna hållas.
Och vi snackar om att vargen är ett skadedjur...

Avatar. Jag såg den häromkvällen. Avatar. Inte konstigt att blåsvarta republikaner i USA ser den som ett hot. Underbar, skrämmande film, ett tekniskt underverk - och ändå är jag inte så inne i det animerade, såg den inte ens i 3D. En framtidsvision om vad som skulle kunna hända om vi utplånar allt liv på jorden och drar vidare till nästa planet. Och en parallell till det som hänt redan, kolonisatörernas framfart med indianer och aboriginer, maktens trampande på och utplånande av "de andra".
Se den.

Vänd blad

Hannah Genders heter den karismatiska programledaren i Värdshusträdgården, som startade i SVT2 idag. Ännu ett trädgårdsprogram, alltså, och det verkar lovande. En "organic garden" skall anläggas intill ett värdshus i England, för att göra krogen halvt självförsörjande på kryddor och grönsaker. Hannah begav sig till en annan ekologisk trädgård för att få inspiration och mötte där en man som sa saker som fick mitt hjärta att mumla nöjt och bli alldeles mjukt och varmt. Minns förstås inte exakt hur han uttryckte sig, men det handlade om att det inte är märkligt och udda att odla ekologiskt. Att ekologisk växtproduktion pågår hela tiden överallt - naturen är liksom ekologisk. Det är konstgödning och giftbesprutning som är det avvikande. Aahh. Det är så härligt och befriande och kramplösande med kloka män(niskor) som vet vad de pratar om och som självklart väljer det som Moder Jord (och därmed vi) mår bäst av. Man blir lugn och hoppfull och känner sig inte så ensam i sina tankar.
Jag har länge retat mig på att man med "konventionellt odlat" menar grödor och grönsaker som besprutats med pesticider och gödslats med kemiska industritillverkade preparat. Konventionellt skall väl betyda "så som det brukar vara"? Och så har ju odling inte bedrivits, inte nånsin under alla de tusentals år som människor petat ner frön i jorden. Inte förrän efter andra världskriget startade den sortens jordbruk.
Jag ser fram emot den dag då butiker i öppna vackra korgar och lådor i lösvikt tillhandahåller potäter, grönsaker och frukt som odlats i enlighet med Moder Jords metoder, med kunskap om vilka växter som stöttar varann, i balans. Ekologiska grejer skall inte behöva plastförpackas i tråg så att man tvingas köpa fyra äpplen eller åtta apelsiner, placerade i egna små diskar. Är det något som skall vara på undantag så är det de besprutade, konstgödslade, kanske bestrålade stackars Granny Smith-äpplena och King Edvards-potatisen. Och de förbannade GMO-grödorna. Round up ready..
Vänd blad. Det är tid för det.

Träd

Vargavinter och det är ju underbart, i alla fall om man slipper ge sig ut på vägarna med bil och i alla fall när rummen är varma, och kläderna.
Många långpromenader har det blivit under lediga dagar. Staden är som inramad i vit passepartout, den blir så vacker i snön. Träden också, men de är alltid vackra i mina ögon, vid alla årstider. Gick under dem i Slottskogen idag och njöt. Red under snötyngda björkar häromdagen också, när vi hälsade på min ex-häst Móra i Äspered. Och hennes fantastiska föl Saga. Jag försökte berätta för den lilla tuffingen att jag är hennes gammelmormor, men hon var inte så intresserad.
Marie lät oss rida på ett par valacker (som börjar på K båda två), ut i skogarna bar det. Inget passar så bra i snön som en islandshäst med vinterpäls! Tack, snälla Marie på Stall Bosenlöw! Móra kunde inte fått det bättre än hos er.
Lyssnade på årskrönikan för det lärorika radioprogrammet Klotet idag, när jag återvänt från snöfall och kyla, kul med årskrönikor, tycker jag. Det fanns en del i innehållet som var uppmuntrande att höra också, Köpenhamnsmötet till trots. Forskare uttalade sig om en svängning i människors, inklusive forskarnas, sätt att se på utveckling av t ex städerna. Inte så mycket science fiction-snack längre, om att sätta tak över stan eller att skapa städer i rymden, utan mer basic. Att se över energispillet och resursslukeriet istället. Det finns mycket att göra. Isolera hus, odla på taken, använda träd och växtlighet, bättre trafiktänk, göra biogas av skiten etc etc. I SVT visades en fin film alldeles nyss - Afrikas ryggrad - om kvinnorna och hur deras roll måste värderas och stärkas. Den underbara fredspristagaren och trädplanteraren Wangari Matthai var med, kolla klippet här!

Nya cirklar

Inatt kliver vi över gränsen till 2010-talet. Så har vi bestämt att det är, att vi byter år den 1 januari, och att vi räknar från ett år 0 för ett par tusen år sen. Fiktivt alltihop, förstås, jorden snurrar på i universum, den bryr sig inte om vårt räknande, den tar en cirkel till kring solen och tänker antagligen hålla på så under eoner av tid framöver. Och just nu är det just vi som får följa med på resan. Det är stort.
Jag knäppte på tv:n sent igår kväll, efter en middag med allra första pojkvännen - så roligt att ses igen! Snart 40 år sen vi åkte Amazon, käkade korv på Franks i Mölndal, låg i hans pojkrums smala säng och lyssnade på Ten Years After och Paul McCartney och John Mayall, bråkade och skrattade, gudsigförbarme så många år som gått! I'm going home finns på Spotify och Smile Away finns på Ram, så vi återupplivade minnen och hjältar, det var härligt.
Ja, och sen satte jag alltså på tv:n och kom rätt in i Rock 'n roll Hall of Fame från Madison Square Garden. Crosby, Stills & Nash med gästerna Bonnie Raitt och James Taylor inledde. Ojojoj. Sen rullade den ene hjälten efter den andra fram, många gubbar var det (tyvärr väldigt få damer, vilket ju varit signifikant för den branschen - change is coming, I hope). Hjältar från ännu längre tillbaks än mina och Stefans minnen - Mick J, Simon & Garfunkel, som sjunger lika vackert än. Grånade, åldrade, men ännu fulla av musik och av kärleken till den.
Det är en ynnest att ha fått vara med på den resan, från 60-talet och framåt, det är verkligen en ynnest att ha fått vara här samtidigt som all den här musiken tog form tillsammans med nya sätt att se på tillvaron, nya möjligheter att leva sitt liv.

Och nu vi på väg in i ännu en cirkel. Vilken musik ska ljuda då? Kommer vi att kunna få till ett harmoniskt ackord, som ger skogarna ro, som ger haven en chans att återhämta sig, som får oss att växa och våra hjärtan att öppna sig mot varann och mot livet här? Som ger hopp om en god fortsättning? Tro?
Det ska bli en kall natt. Klä dig varmt. Jag önskar dig ett gott slut på 00-talet, vi ses 2010!

Nytt på tacklistan

Ystra hundar, kelsjuk katt, goda kloka barn och deras kärestor, mockning av stall på julaftonsmorgonen, ett vackert gammalt hus med eld i, massor av god mat och förföriskt godis, en lerig, regnig, blåsig vandring på åkrarna runt Skumparp, TP och Yatzy och Jeopardy, lån av fin Martingitarr och därtill två tågresor, varav den ena helt utan mankemang - vad mer kan man önska av en jul? Inte nåt.
Jag för upp den på tacklistan och förbereder mig för en sittning med dagboken. Inte bara det här året som skall sammanfattas, utan hela 00-talet. Ljuspunkterna 2009 är flera, känner jag; veckan i Totleigh Barton med alla sångerna och människor jag aldrig skall glömma, skrivarkvällarna i mitt vardagsrum, Möns alla lärkor och bokar, kolonistugan på Salladsgången, Simons 30-årsrace på Slottskogsvallen, ridturen i Norge, förstås, och den på drömhästen i Trondheim och den i Bästekille i oktober.. Och en del annat, det som alltid lyser; vänskapen, skratten och eldarna som brinner i människor runt mig.

War is over?

Nu sjunger John Lennon War is over lika vackert som varje år och om jag svär och bankar lite på höger högtalare så funkar den också. Det är glapp. Bak, i det fåniga lilla hålet där man skall pillra in den fåniga lilla kabeln är det glapp. Det må vara veckans i-landsproblem, men varför kan man inte bara plugga in högtalarsladdar i stereomaskiner? Varför ska man behöva stå och snurra metalltrådar, peta och peta och de böjer sig och fransar upp sig och sen när det verkar som den är på plats och man tjoffar fast den med plastmanicken, så är det likförbannat ingen kontakt?
Skit samma, just nu funkar båda högtalarna, skymningen faller, kaffet är varmt, ljus brinner, det är fredag, Triad tomtomtom-ar och om en stund skall jag på after work med mina goda vänner. Inte så dumt. I min lilla värld.
Trettio mil bort sitter världens ledare och försöker få till ett avtal. Reinfeldt intervjuades i radio i morse och sa att den skrivning de skissat på inatt handlar om att hålla tvågradersmålet. Jaha. Wow, liksom. Var det inte intentionen från start? Han bannade också en del stater och tyckte det var för mycket prat kring fattigdom och sånt. Jaha. Sitsen vi är i har väl ett visst samband med obalansen mellan den rika och fattiga delen av världen? Först snodde de som koloniserade kontinenterna alla resurser de kunde komma åt, inklusive människor - utnyttjade, förslavade, sålde, tog makten, drog raka streck på Afrikakartan och delade upp mellan sig. Sedan användes allt detta för att bygga upp våra nationer, vi som kallar oss utvecklade. Resultat: vi hamnade i den djupt orättvisa situationen att vi gör bruk av 80 procent av jordens resurser, vi som utgör 20 procent av befolkningen. Och har lyckats elda upp så otroligt mycket olja och kol och skog att klimatet ändras. Så är läget.
Nu tycker vi som är utvecklade att de som inte är så utvecklade bråkar. Well. Vad hade vi väntat oss?
En ursäkt, av typ den som aboriginerna av Australiens regering, kanske kunde varit en hyfsad ingång i förhandlingarna.
Och att vi verkligen, på djupaste allvar, tar tag i VÅRA utsläpp, vi har mycket att ta igen. Och att vi erbjuder all hjälp vi kan uppbringa för att de som vill utvecklas skall få göra det utan vår smutsiga omväg om kol och kärnkraft. Och att vi slutar prata om tillväxt, börjar prata om utveckling här också. Vi har varit förblindade av att "tillväxa", materiellt. Vi behöver utvecklas.
Happy Christmas your arse, I pray God it's our last, sjunger Pogues nu. Hårda bud i den låten.
Förhoppningsvis blir det inte så, förhoppningsvis får vi många jular, vackra, kärleksfulla jular och hanukkor och Eid-fester tillsammans. Vi som delar tid och liv här, och de som skall komma efter oss.

Musiken fortsätter

Igår var jag på Fängelset och lyssnade på Winter took his life, Cedarwell och Madamm. Tre solister med artistnamn, som gör gemensam sak och har varit ute i Europa och turnerat. Nu hade de riggat nedanför scenen, ett stympat trumset, klaviatur, pytteliten xylofon, en wiltonmatta och några gitarrer, och publiken slog sig helt enkelt ner på golvet. Jag fann en rumpplats med en dörrpost att luta mig mot, det var fint.
Det var en underbar konsert, samspelta var de efter en månads lirande och de olika stilarna kompletterade varann. Köpte mig en liveplatta, ser fram emot att lyssna igen.
Winter took his life, alias Susanna Brandin, är en begåvad 25-årig singer/songwriter som fick Rogers minnesstipendium förra året och därtill dotter till en gammal medmusikant till mig, Leif. Nämligen Leif, som jag skrev Till Johanna ihop med och som var på plats med sin Anna-Mia igår. Dessutom spelar Johanna (som nu inte längre är den baby som fick låten en gång - hon var arrangör igår!) och Susanna tillsammans i bandet Hunt. Se dem i Annedalskyrkan på onsdag!
Musiken fortsätter, den rullar vidare i nästa generation, och nästa, hoppas vi.
Det var precis 30 år sen som Roger och Leif beslöt börja lira igen efter skilsmässor och elände, 30 år sen som jag blev inbjuden att sjunga med dem. Äntligen hamnade jag rätt. Dittills hade jag inte begripit hur jag skulle ta mig in i ett musiksammanhang, när skolan var slut och jag inte kunde sjunga på avslutningar mera. Självförtroendet var lågt på den fronten. Men då öppnades dörren och det vackraste av rum väntade. Det blev Trasiga Änglar och det blev mer musik, mycket mer musik. Låtskrivandet startade med en trudelutt till Jon i slutet på 1981 - "yrsnö i december, tomten sitter på Åhléns, ska Jon få några tänder innan julen.." Typ.
Förra veckan träffades Leif och Göran B igen för att bara lira. Jag blev inbjuden men var upptagen. Nästa gång ska jag dit! Men gitarr och allt.

16.30 arrangerar Avaaz ljudmanifestation för klimatet under rubrik Join a Real Deal på Gustav Adolfs torg, se länken http://www.avaaz.org/en/real_deal_rsvp/?id=137715
Låt oss tända ljus för den vackraste av planeter. Vårt hem i universum.

En och en

Tack för fin stund i söndags, ni som var på bokkaféet och lyssnade och quizade! Ett ljus i mörkret att få vara där med er.
Jag går här och funderar på det där med det egna ansvaret, i stort, men framförallt när det handlar om jorden vi bor på och vårt sätt att leva här. Nu sitter di mäktige på plats i Köpenhamn, de som styr våra öden, och vi hoppas, hoppas, att det inte kommer att handla bara om köpslående och underbud och smartness. Jorden och livet här behöver inte smartness, vi behöver klokskap och klarsyn och empati. Hjärtan som slår, ögon som ser, människor som orkar lyssna till andra människor, i andra livssituationer, där havet piskar in över byarna, där stränderna eroderar, där torkan dödar nästa års skörd. Storslagna beslut måste till, politikerna har det ansvaret. Vårt ansvar har varit att välja dem att representera oss (i bästa fall).
Men är det något jag inte begriper så är det talet om att det inte spelar någon roll vad vi gör som enskilda personer. Vad jag gör har ingen betydelse i det stora hela. Nähä. Har det större betydelse vad grannen gör? Eller är var och en av oss helt utan påverkan? Gäller det i så fall bara miljön (konstiga ord - vad finns det utanför miljön, är det nån som bor där?) och klimatet? Eller gäller det överhuvudtaget? Gäller det bara det som inte får nån påföljd lagligt sett? Gäller det om jag röstar eller ej?
Vi går en och en, sjunger FJK, och det gör vi ju. Men vi är samtidigt grenar på samma träd och vi har lika stor betydelse här, vi är lika mycket värda var och en av oss, det står skrivet i vackra FN-deklarationer. Även om du och jag påverkar väldigt lite, så påverkar vi. Både vår lilla vrå av världen och varann. Köper jag griskött som kommer från en erbarmlig djurfabrik, så kan jag vara hur mycket djurvän som helst, klappa hunden och vaccinera katten, men jag har hjälpt till att stötta den erbarmliga djurfabriken, där djur plågas. Grenslar jag hojen istället för att ta SUVen så blir luften lite renare. Och jag inspirerar grannen. Grenslar halva Göteborgs befolkning, en och en, varsin hoj, så blir luften mycket renare. Folk drar folk, som vi brukar säga när vi arrar spelningar. Släng en sten i vattnet - nog blir det ringar.
Det tror fan att det har betydelse vad jag gör och du gör. Vi här har dessutom stora valmöjligheter, det har inte alla. Vill vi ha bra mat, så köp bra mat, för då kan de som odlar ekologiskt och låter korna gå ute och grisarna vara grisar försörja sig. Tycker du det är skit att det går åt tiotusentals liter vatten och flera kilo gift för att tillverka ett par jeans och att de som tillverkar jeans inte skall behöva jobba 16 timmar om dygnet och sova på arbetsplatsen, köp inte de jeansen, eller köp inte nya brallor, det finns massor av begagnade att tillgå. Du och du och du och du och jag, det blir grejer det. Marknadskraft.
Vi behöver di mäktige, för de kan underlätta för oss att göra val, se till att det satsas stora summor på rätt saker, ser till att eländen förbjuds. Men kom inte och säg att du är maktlös, eller att jag är det.

Sångerna

Jag sitter och överväger om bloggrubriken ska vara den ovan eller "Cynism". Lyssnar just på Ekots tidningskrönika, nämligen, kring den fantastiska bestämmelsen att sjuka personer efter årsskiftet plötsligt inte är sjuka utan arbetslösa och skall kravla sig ur bingen och upp på Arbetsförmedlingen. Nu dras det visst tillbaka, eftersom bestämmelserna "tolkas på olika sätt", och det tycker inte politikerna är bra. Så uttrycker sig de mediatränade när de slår till reträtt. Hela påhittet är givetvis ett bevis på en människosyn som inte är särskilt vacker och för de drabbade är det ett hån. Må detta förslag raderas. Människor med olika sjukdomar behöver stöd, vård, rehabilitering och orkar de jobba deltid är det bra. Låt det vara så.
Det är för övrigt likadant med gravida som har ont i ryggen. De har inte ont i ryggen, nämligen, enligt Försäkringskassan, eftersom de är gravida och graviditet är ingen sjukdom. Eh...nä, vem har sagt det? Men ryggont är väl ryggont?
Nu har kassan fått bassning, vilket ändå ger ett visst hopp. Logiken är så märklig att man baxnar. Själv vaggade jag ut till brevlådan med stor möda i slutet av min andra graviditet, längre än så klarade jag inte, eftersom det kändes som hela bäckenet höll på att falla isär. Att jobba var ingen option. Hoppas F-kassan slutar ägna sig åt sådant här och ser till att folk får sina pengar i tid istället.

Jaha. Sångerna var det ju. Sjöng några igår på jobbet, det var roligt. Och imorgon är ni välkomna till Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen - (vid Landala Torg, Anders&Birgitta!) kl 14, för då blir det mera sånger, och läsning ur mina böcker och grejer. Fika finns och ni kan säkert hitta en del julklappar hos Ines.
Och så känner jag att det bubblar fler sånger här i hjärtetrakten, kring det som det slår för och som just nu är överst på mediaagendan - jorden och vår överlevnad. På nåt sätt måste hoppet, våndan och ilskan ut.