Att gödsla kreativiteten

Jag har ett fantastiskt jobb. Och jag har faktiskt varit med om att bygga förutsättningarna för att det finns, det känns bra. Roger fick idén till en förening i början på 90-talet och tillsammans med unga byggde vi den. Det som nu är KulturUngdom. Där jag fortfarande jobbar. Och inom vilken jag idag som uppdrag hade att intervjua Navid Modiri om hans prisbelönta blogg (och projekt) 365 saker du kan göra. Som handlar om att ta steget från tanke till handling och att inspirera andra att göra det också. Att våga resa sig ur soffan och göra något själv, inte bara titta på en tvskärm där andra rör sig. Läs mer på www.kulturungdom.se eller www.365saker.se
Navid tipsade, apropå vad skolan ofta gör med elevernas kreativitet, om en föreläsning på TED.com, här kommer den.

Glädjeämnen:

Ett knep att ta till när tyngden blir för stor, eller känslan av brist, eller hopplös längtan, eller när den fuktiga stickiga grå filten av tristess hotar att lägga sig tillrätta över tillvaron, är att tacka. Bara sätta igång att tacka för det som mitt i allt detta faktiskt fungerar. Eller tänka "Glädjeämnen:" och så låta det rulla. Skriva ner är ännu bättre, men det är inte nödvändigt, det går bra att bara ligga hopkrupen under täcket eller sitta med helt vanligt morgonface på spårvagnen till jobbet och låta bilderna komma. Stort och smått.
Att jag får vakna i en varm lägenhet. Att det finns saker i kylskåpet att sno ihop en frulle av. Barnen, förstås, alltid barnen. Att jag har fantastiska människor runt mig på jobbet. De kära vännerna som finns därute. Minnena som bor i mig. Sångerna som kommit till. Musiken överhuvudtaget, musiken! De höga träden i Vasaparken med knoppar som bara väntar. Att blåmesarna sjunger så fint fast de är så små och det är så kallt. Och...Efter en stund av tackande i huvudet finns stora möjligheter att de observanta på 7an ser ett ljus tändas i blicken på mig.
Nåt att glädjas åt denna morgon i februari är att himlen faktiskt är blå över istappstaken, att Etc Göteborg fanns att läsa till frullen, att Camino:s nya nummer kommit och var lika bra som alltid, att jag ska få umgås med syrran med make idag, och möjligen få åka lite skidor, att jag fick träffa sonen igår och att dottern spelar in med sitt band hela helgen (Hunt heter de. Lägg det namnet på minnet).
Glädjeämnen kolon alltså - betrakta det som ett litet lördagstips, om inte allt är på topp. Trots OS-och sportlovsstart.

Surt

Läste just kloka Lottas Koldioxidexperimentblogg, om M-mannen Per Schlingmans ord - läs själva. 3 febr. Håller med henne.
För idag när jag halkade iväg till sopsorteringen på Molinsgatan med mina kartong- och plastkassar kändes det så...tja, patetiskt, faktiskt. Hade lyssnat på Klotet på webbradion, om uranbrytningen som kanske är på gång i Sverige. Provborrningar pågår för fullt i Jämtland, av ett australiskt och ett kanadensiskt bolag, och även om uranhalten inte är nåt att skryta med så finns det andra metaller att hiva upp också, vilket kan göra alltihop lönsamt. Säger de. Och lägger miljoner på att borra. Visserligen finns den kommunala vetorätten mot själva brytningen kvar, men hur länge, undrar man. Allt har en prislapp.
Det är klart att skall vi nu satsa på kärnkraften igen, så är det väl inte mer än rätt att vi förstör våra egna marker, varför sabba för ryssar och andra? Dagbrott med uranbrytning lär inte betyda några framsteg för samerna eller locka några turister till fjällvärlden - läs mer här http://www.greenpeace.org/sweden/kampanjer/karnkraft/uran, men varför bry sig om det? Det kanske ger jobb ett tag, innan man drar vidare till nästa ställe och lämnar ett wasteland efter sig.
Ja, där gick jag alltså, plikttrogen, med mina kassar. För att dra mitt strå till stacken, som så många andra. Som också åker kollektivt, cyklar, tänker över flygandet, håller 20 grader i bostaden, duschar snabbt, handlar grönsaker efter säsong, köper ekologiskt och allt detta. Hur viktigt som helst.
Samtidigt, i samma land, i samma tid, med alla kunskaper om farorna, med avstängda reaktorer pga säkerhetsproblem och avfallet fortfarande badande i bassänger, pågår planer på mer kärnkraft, mer fantastiska summor pengar på denna old school-energi. Det är bedrövligt. Vi behöver inte mer av den sorten. Det finns annat nu och ju mindre stålar som läggs på kärnkraften, desto mer frigörs till det som leder framåt. Men det kanske inte är lika lönsamt för somliga?

Filmfestival i snö

Det är härligt att filmfestivalen finns och förgyller vintern. Denna snöiga vinter... Har sett flera riktigt bra filmer; inte minst Dreamland om Island och hur de smarta ser till att det märkliga och vackra landskapet fylls av vatten - jättedammar byggs, så att de får billig ström till sina aluminiumfabriker. Som inte skulle behövas om man recyclade den aluminium som redan finns, i USA, inte minst. Sevärd. Hoppas SVT köper in den. Liksom The Shock Doctrine. Tema med variationer, samma människor är igång.
Men ikväll har jag sett Crazy Heart och hört Jeff Bridges sjunga, skitbra! Ingen kan spela en slusk som han. Fast jag kunde inte låta bli att tänka - om det hade varit en kvinna i den rollen, som alkoholiserad bedagad pank countrysångare som inte sett sin son på 20 år - hur hade vi reagerat på det? Hade vi garvat åt uppknäppta brallor och fläskig mage då också? Doubt it. Intressant med genusperspektivet. Och ofta deprimerande.

Vidundersdag

Vet inte om man kan kalla en vanlig torsdag i januari för vidundersdag, i stil med den som Rasmus på luffen hade när han hittade både en femöring och en snäcka, men nåt åt det hållet var den. Ni vet, när olika saker faller på plats, klickklick, när det flyter, livet, och man har bara att glida med. Små saker.
Som när jag ringde fastighetsvärden på morgonen - och fick tag på honom! - om att det bara var 17 grader i lägenheten och elementen var iskalla och han frågade om han skulle komma med filt och tofflor. Grannarna hade redan meddelat läget, och reparation av pajad pump pågick. Klick.
Ett mejl från mitt gamla skivbolag väntade på jobbet med besked att jo, Sorgfågel och Till Johanna kommer att läggas ut på Spotify! Tjoho.
Ett bra jobbmöte med nationella nätverket 50/50, kloka kvinnor runt bordet, goda planer för framtiden. Gött. Himlen klar och vinterblå utanför fönstret.
Min käre bror ringde och gav mig goda råd för min biblioteksföreställning och skulle säkert kunna komma och fota när jag spelar i Alingsås, jodå. Klick. Talgoxarna tity-ade trots kyla och isgator, när jag gick till spårvagnen.
Fick tag i fiffig rullväska typ dramaten fast smartare, till mina böcker och skivor och gitarrstativ, 25% rabatt! Den kom till användning direkt när jag hämtade gigantpaket från Musikhaus Thomas eller vad det heter, på posten. Dottern och jag hade beställt lite musikprylar, gitarrkablar, stämapparat och en väska till alla hennes pedaler och det hade packats i en jättelåda. Men jag lyfte av tygväskan, dramaten blev en pirra och det tyska paketet höll sig kvar där när jag drog det över isvallarna hem till KG-gatan. Wow.
Sen skumpande buss med gura och nämnda snällt rullande väska, till biblioteket i Skepplanda, hittade direkt, snälla bibliotekarier ställde fram stolar och bjöd på te och sen kom folk och jag spelade rätt nästan hela tiden och det blev fint alltihop och jag fick bok av Yvonne Hirdman och blir kanske hedersmedlem i Bibliotekets vänner och alla var rara och jag hann med halv nio-bussen hem. Klickklickklick.
Sicken dag. Nästan fulla månen lyste över alltihop. Tack.

Livet här

Antagligen kommer det här att hända igen. Om sådär tio-tolv veckor kanske det ser ut såhär i Säveåns dalgång, kanske de vackra, svala vitsippshaven täcker fjolårslöven under ekarna i Jonsered och i Slottskogen. Tänk. Hoppas.
Planeten lever än, även om allt är damm och aska på en del håll. Haiti. Bröder och systrar därborta, må hjälpen nå fram nu, må såren börja läka.
Jag hörde Kerstin Ekman strax före sju i morse i de morgontidiga fågel- och krypälskarnas program Naturmorgon, hon berättade om hur hon tar sig igenom det vintriga mörkret. Hon funderade också kring hur fåren skulle klara sig när de släpps ut i vår, med vargar tassande i skogarna och avslutade med att citera en annan poet (nu föll namnet bort, fan) som skrivit "jorden är människans hem". Och vargens, tillade Ekman. Hon är klok.
Mycket liv ryms, och skall rymmas. Mycket är på väg att utrotas. Vi gör det, utan att vi menar det, och ibland för att vi menar det. Jag menar att detta vidsträckta land med sina skogar, fjäll och myrar bör kunna rymma mer än ett par hundra vargar. Det är absurt, tycker jag, att jägarna ser vargen som en konkurrent om viltet - jo, om svälten lurar, då kan jag förstå. Men det handlar ju om nöjesjakt! En form av friluftsliv, med bössan i näven och hunden vid sidan, inte nåt annat. De säger att de håller efter älgstammen och är naturvårdare också - jaha, så mycket bättre då att de får hjälp av lo, varg, järv och björn.
Det är inte vårt land, vi bor inte i människoland, vi är del av det stora. Djuren var här först.
På tal om, så planteras det visst in tiotusentals gräsänder, läste jag eller hörde jag nyligen. Varför då? Jo, för att andjakt skall kunna hållas.
Och vi snackar om att vargen är ett skadedjur...

Avatar. Jag såg den häromkvällen. Avatar. Inte konstigt att blåsvarta republikaner i USA ser den som ett hot. Underbar, skrämmande film, ett tekniskt underverk - och ändå är jag inte så inne i det animerade, såg den inte ens i 3D. En framtidsvision om vad som skulle kunna hända om vi utplånar allt liv på jorden och drar vidare till nästa planet. Och en parallell till det som hänt redan, kolonisatörernas framfart med indianer och aboriginer, maktens trampande på och utplånande av "de andra".
Se den.

Vänd blad

Hannah Genders heter den karismatiska programledaren i Värdshusträdgården, som startade i SVT2 idag. Ännu ett trädgårdsprogram, alltså, och det verkar lovande. En "organic garden" skall anläggas intill ett värdshus i England, för att göra krogen halvt självförsörjande på kryddor och grönsaker. Hannah begav sig till en annan ekologisk trädgård för att få inspiration och mötte där en man som sa saker som fick mitt hjärta att mumla nöjt och bli alldeles mjukt och varmt. Minns förstås inte exakt hur han uttryckte sig, men det handlade om att det inte är märkligt och udda att odla ekologiskt. Att ekologisk växtproduktion pågår hela tiden överallt - naturen är liksom ekologisk. Det är konstgödning och giftbesprutning som är det avvikande. Aahh. Det är så härligt och befriande och kramplösande med kloka män(niskor) som vet vad de pratar om och som självklart väljer det som Moder Jord (och därmed vi) mår bäst av. Man blir lugn och hoppfull och känner sig inte så ensam i sina tankar.
Jag har länge retat mig på att man med "konventionellt odlat" menar grödor och grönsaker som besprutats med pesticider och gödslats med kemiska industritillverkade preparat. Konventionellt skall väl betyda "så som det brukar vara"? Och så har ju odling inte bedrivits, inte nånsin under alla de tusentals år som människor petat ner frön i jorden. Inte förrän efter andra världskriget startade den sortens jordbruk.
Jag ser fram emot den dag då butiker i öppna vackra korgar och lådor i lösvikt tillhandahåller potäter, grönsaker och frukt som odlats i enlighet med Moder Jords metoder, med kunskap om vilka växter som stöttar varann, i balans. Ekologiska grejer skall inte behöva plastförpackas i tråg så att man tvingas köpa fyra äpplen eller åtta apelsiner, placerade i egna små diskar. Är det något som skall vara på undantag så är det de besprutade, konstgödslade, kanske bestrålade stackars Granny Smith-äpplena och King Edvards-potatisen. Och de förbannade GMO-grödorna. Round up ready..
Vänd blad. Det är tid för det.