En förvirrande tid

Tillvaron är fascinerande. Livet består av så mycket, på så olika nivåer att man kan bli helt förvirrad. Medan arga kockar och idoler och bönder som söker fruar huserar på tv, och besvikna män pratar om sportförluster som om de vore världskatastrofer, medan ens dagliga oro kan bestå av att inte ha rätt märke på brallorna eller tillräckligt häftig mobiltelefon eller platt-tv som är stor nog - så står våra förutsättningar att fortleva här på denna vidunderliga planet på spel och smarta förhandlare förbereder sig för att inte lova mer än nån annan på klimatmötet i Köpenhamn.
Medan vi (nä inte jag) snart beger oss till butiken och handlar skinka och prinskorv, snyggt inslagen i plast, så trängs levande grisar i förfärliga köttfabriker. Vilket upprör mångas känslor- heja Djurrättsalliansen som avslöjat eländet. Men nog skall skinka köpas och helst skall den vara billig. Som om det inte hängde ihop.
Medan jag lyxfunderar och blir otålig över att det tar så lång tid att byta till mig en annan fin lägenhet, i trevligt område, så trängs människor under bedrövliga förhållanden, eller har ingenstans alls att ta vägen.

Det gnisslar, de är ostämda och disharmoniska, the soundtracks of our lives. Men här är vi och vi bär alltihop i oss - storheten, misstänksamheten, empatin, rädslan, värmen, stoltheten, längtan efter varann och kampen för att överleva. Vi får se vad av allt detta som vinner. Mycket står på spel precis just nu. Det är en intressant tid att leva i.
Förvirrande och skrämmande, men intressant.

Välkommen till Stenungsund!

Alltid trevligt att få åka till Stenungsund, det har blivit några resor dit på senare år. Ikväll bär det av igen, till fina Fregatten och en kväll kring hur man håller kärleken levande. CO Evers pratar, Simon Ljungman och jag spelar sånger på temat. Kan man säga. I alla fall kring kärleken och de olika vackra nyanser den kan ha.
Titta in, vetja. Det börjar kl 19. Kolla www.stenungsund.se, där finns det lite mer information.
Kan även meddela att den lilla flik himmel jag just nu ser från mitt fönster är blå! Amazing.

Pang på bloggen

Såhär tänkte jag mig. Att bloggeriet kommer direkt när man öppnar sidan. Är det bra? Det skall justeras lite och fixas, men jag tror vi kör på det.
Har just vinkat adjö till mina "elever" i skrivarcirkeln, ljus dröjer kvar efter skrivande, dans, samtal, skratt. Och Kerstins äppelpaj. Goda stunder. Levande liv.

Nu ger vi oss på en ny vecka, så får vi se hur den kan bli.

Svinbot

Nej, antagligen är det inte svininfluensan som slagit till, men hängig är jag och snuva lurar och huvudvärk och sånt. Svinet brukar ju börja på annat sätt, så det är nog bara en liten förkylning. I morse när jag knagglade mig nerför alla trappor med gitarr på ryggen var jag i alla fall inte i toppform, trots piller, så jag undrade hur det skulle gå att repa.
Och så blev det så bra! Bara att umgås med unge herr Ljungman är en lisa för själen, men det är ju nåt med musiken också. Sångterapi. Endorfinerna får fart när man hittar rätt i låtarna och det är läkande. Så om svinet var på gång, hoppas jag att det vänt i dörren. Att musiken jagade det på flykten. Kändes så.
Dessutom är antalet soltimmar på gång att öka med säkert 100% - solen har hållit sig undan förutom 3,5 timmar i november innan denna klara, milda, blåsiga, nästan kusligt vårlika dag. Idag har tallkottkörteln fått lite påfyllning. Sol och musik. Svinbot.

Kor på restaurang

Igår var det vernissage på SoHo nära Kompassen i Göteborg. Min broder Patrik hade hängt upp sina kor där, på plan två i den förvånansvärt rymliga och väldigt mysiga restaurangen. I det innersta rummet råmade de. Foton på canvas, både kor i dimma och popkor. Gå dit och kolla. De kanske inte har mjölkdrinkarna på standardmenyn, men de kan säkert fixa till dem igen. Slow Art kallar han det för, Patrik Gunnar. Cow art kan man väl också säga.. De hänger där fram till 20 december, sen skall de åka till Chicago. Kina är visst också på gång. Vill ni kolla fler Patrik-bilder, gå in på www.ketchup.se.
Märkligt väder igår, även om det inte var som november 1995, då vi skottade snö i meterhöga vallar och ingen kunde ta sig till jobbet. Igår var det regn istället och på eftermiddagen när jag klafsade genom Göteborgs centrum, ven kulingen så regnkappan flaxade kring benen och folks paraplyer drog sin sista suck (Göteborgssjukan - det lär ligga en gäng paraplylik på gatorna idag). Men om kvällen när jag motvilligt gav mig ut - allt för korna - så var det lugnt! Inget regn, ingen vind, det var som om någon hade lagt en hand på alltihop, sagt: Lugn & fin!

Men nu är visst näven väck, nu trummar det välbekanta regnet mot rutan igen. Och jag som ska till Trollhättan.. Ha en fin torsdag, vänner.

Feelings in November

It's a Sunday in the absolute middle of November and I feel I have to practise the English language a bit. Just in case, you never know who's reading. I have noticed some increase in visitors on my website, that's nice.

Nothing could ever be more grey than this time of year in Gothenburg. The days seem to wonder whether it's any use to unfold, it's soon getting dark again anyway. It's kind of hard to not to fall into the grey yourself - it feels like the well-being showers of hormons are fading...Buhu.

I try my best though, not to vanish into memories or into thoughts of a future that, in days like these, doesn't seem to shine in bright colours. I'm trying to stay here, in this room, turning into the inner light that I know remains, whatever happens. Emmylou Harris is helping out this instant, singing like noone else can.
I have also been dancing here on the living room floor, Gabrielle Roth's five rhythms and it is so great. Try that! Floating, staccato, chaos, lyric and stillness. Collect five tunes, fitting these rhythms and dance away. It's good for the body and soul, especially when you feel something's (someone's) missing in your life or if you want to just want to capture here and now.
Today the feeling of solitude transformed to loneliness, but the music and dancing turned it into solitude again.

And spring will come again, spring will come, spring will...

Nej tack

"Säg nåt roooligt!" tjatade jag mest varje kväll när mamma kikade in i mitt rum och sa godnatt. Jag var i tioårsåldern och det jag ville var att hon äntligen skulle säga att jag skulle få en häst. Fast jag förstås var 110-procentigt övertygad om att det aldrig skulle ske. Hon kunde ju i alla fall säga att jag skulle få en saltsten, tyckte jag (önskade mig det i julklapp, av nån anledning, kanske som en start på hästägarlivet - jag fick ett syskrin..). Eller nåt om ridläger eller att nånting spännande var på gång.
Stackars Sonia. Hon suckade och fräste ibland att hon minsann inte kunde hitta på roliga saker varenda kväll, det fick jag förstå. Jo, jag förstår. Nu.

Men jag känner i dessa novembergrå tider att jag vill hojta ut i universum - säg nåt roooligt!
Hör just Lars G Josefsson på radio, intervjuad av den suveräna Camilla Qvartoft. Han kanske önskar samma sak, det lär bara vara timmar kvar tills hans goa pensionsavtal träder i kraft. Kanske är roooligt, när han väl fått kommit i lä från snålblåsten.

Vattenfall, svenska folkets bolag, är det han styr, Lars G. Jag skäms för att vara delägare. Ett bolag som säger sig vara klimat- och miljöengagerat men mest ägnar sig åt att köpa och driva kolkraftverk och kärnkraftverk, det vill inte jag vara med i. Som maktfullkomligt drar upp planer, enligt hyfsat trovärdiga uppgifter, att sälja ut nätet för att få stålars till brittisk kärnkraft. Nej tack.

Anställda på Westinghouse har visst förhöjda strålningsvärden från uranhanteringen där, säger man också på nyheterna, förresten. Men ingen fara, säger VD:n.

Kärnkraft är inte ren och säker, tryggt inkapslad i vita byggnader vid havet. Kärnkraft bygger på permanent skövling av marker och på kontaminerat grundvatten runt om i världen, för att få fram uran. Och pass på, det kan börja brytas här i Sverige också, vad sägs om en urangruva här i Västergötland? Eller i Skåne, kanske?
Under drift finns alltid risken för olyckor och attentat, och de olyckorna.. de kan bli som Tjernobyl. Och värre. Att säkerhetssystemen inte är fullkomliga har ju visat sig. Det sitter människor bakom reglagen, dessutom, även här i trygg-Sverige.

Och sen då, avfallet? Inte löst. Tonvis högaktivt och lågaktivt skrot ligger och väntar i livsfarliga lager. Mycket har vräkts ut i havet - jo, för man får vräka ut sån skit i havet från land! Inte från fartyg, men från land får man! Så upparbetningsanläggningarna i Sellafield i England och La Hague i Frankrike, de har ett slags fiffiga pipelines ut i havet där radioaktivt avfall svischas ut. Jo, det är sant!
Forskarna träter om hur länge kopparkapslar håller och tidsrymderna de måste hålla är bortom allt vi nånsin behövt räkna ut. 100 000 år.
Kärnkraften är en fruktansvärt dyr återvändsgränd, som sätter alltför mycket på spel. Det finns enklare sätt att få fram el och om alla pengar som lagts på det här experimentet genom åren istället använts till förnybar el- och värmeproduktion så hade det hela varit löst, det är jag övertygad om.

Så där ja. Det var inte meningen att det skulle handla om det här. Men det är ju fredagen den 13e. Och det är inte alltid lätt att säga nåt rooligt.