Vidundersdag

Vet inte om man kan kalla en vanlig torsdag i januari för vidundersdag, i stil med den som Rasmus på luffen hade när han hittade både en femöring och en snäcka, men nåt åt det hållet var den. Ni vet, när olika saker faller på plats, klickklick, när det flyter, livet, och man har bara att glida med. Små saker.
Som när jag ringde fastighetsvärden på morgonen - och fick tag på honom! - om att det bara var 17 grader i lägenheten och elementen var iskalla och han frågade om han skulle komma med filt och tofflor. Grannarna hade redan meddelat läget, och reparation av pajad pump pågick. Klick.
Ett mejl från mitt gamla skivbolag väntade på jobbet med besked att jo, Sorgfågel och Till Johanna kommer att läggas ut på Spotify! Tjoho.
Ett bra jobbmöte med nationella nätverket 50/50, kloka kvinnor runt bordet, goda planer för framtiden. Gött. Himlen klar och vinterblå utanför fönstret.
Min käre bror ringde och gav mig goda råd för min biblioteksföreställning och skulle säkert kunna komma och fota när jag spelar i Alingsås, jodå. Klick. Talgoxarna tity-ade trots kyla och isgator, när jag gick till spårvagnen.
Fick tag i fiffig rullväska typ dramaten fast smartare, till mina böcker och skivor och gitarrstativ, 25% rabatt! Den kom till användning direkt när jag hämtade gigantpaket från Musikhaus Thomas eller vad det heter, på posten. Dottern och jag hade beställt lite musikprylar, gitarrkablar, stämapparat och en väska till alla hennes pedaler och det hade packats i en jättelåda. Men jag lyfte av tygväskan, dramaten blev en pirra och det tyska paketet höll sig kvar där när jag drog det över isvallarna hem till KG-gatan. Wow.
Sen skumpande buss med gura och nämnda snällt rullande väska, till biblioteket i Skepplanda, hittade direkt, snälla bibliotekarier ställde fram stolar och bjöd på te och sen kom folk och jag spelade rätt nästan hela tiden och det blev fint alltihop och jag fick bok av Yvonne Hirdman och blir kanske hedersmedlem i Bibliotekets vänner och alla var rara och jag hann med halv nio-bussen hem. Klickklickklick.
Sicken dag. Nästan fulla månen lyste över alltihop. Tack.

Livet här

Antagligen kommer det här att hända igen. Om sådär tio-tolv veckor kanske det ser ut såhär i Säveåns dalgång, kanske de vackra, svala vitsippshaven täcker fjolårslöven under ekarna i Jonsered och i Slottskogen. Tänk. Hoppas.
Planeten lever än, även om allt är damm och aska på en del håll. Haiti. Bröder och systrar därborta, må hjälpen nå fram nu, må såren börja läka.
Jag hörde Kerstin Ekman strax före sju i morse i de morgontidiga fågel- och krypälskarnas program Naturmorgon, hon berättade om hur hon tar sig igenom det vintriga mörkret. Hon funderade också kring hur fåren skulle klara sig när de släpps ut i vår, med vargar tassande i skogarna och avslutade med att citera en annan poet (nu föll namnet bort, fan) som skrivit "jorden är människans hem". Och vargens, tillade Ekman. Hon är klok.
Mycket liv ryms, och skall rymmas. Mycket är på väg att utrotas. Vi gör det, utan att vi menar det, och ibland för att vi menar det. Jag menar att detta vidsträckta land med sina skogar, fjäll och myrar bör kunna rymma mer än ett par hundra vargar. Det är absurt, tycker jag, att jägarna ser vargen som en konkurrent om viltet - jo, om svälten lurar, då kan jag förstå. Men det handlar ju om nöjesjakt! En form av friluftsliv, med bössan i näven och hunden vid sidan, inte nåt annat. De säger att de håller efter älgstammen och är naturvårdare också - jaha, så mycket bättre då att de får hjälp av lo, varg, järv och björn.
Det är inte vårt land, vi bor inte i människoland, vi är del av det stora. Djuren var här först.
På tal om, så planteras det visst in tiotusentals gräsänder, läste jag eller hörde jag nyligen. Varför då? Jo, för att andjakt skall kunna hållas.
Och vi snackar om att vargen är ett skadedjur...

Avatar. Jag såg den häromkvällen. Avatar. Inte konstigt att blåsvarta republikaner i USA ser den som ett hot. Underbar, skrämmande film, ett tekniskt underverk - och ändå är jag inte så inne i det animerade, såg den inte ens i 3D. En framtidsvision om vad som skulle kunna hända om vi utplånar allt liv på jorden och drar vidare till nästa planet. Och en parallell till det som hänt redan, kolonisatörernas framfart med indianer och aboriginer, maktens trampande på och utplånande av "de andra".
Se den.

Vänd blad

Hannah Genders heter den karismatiska programledaren i Värdshusträdgården, som startade i SVT2 idag. Ännu ett trädgårdsprogram, alltså, och det verkar lovande. En "organic garden" skall anläggas intill ett värdshus i England, för att göra krogen halvt självförsörjande på kryddor och grönsaker. Hannah begav sig till en annan ekologisk trädgård för att få inspiration och mötte där en man som sa saker som fick mitt hjärta att mumla nöjt och bli alldeles mjukt och varmt. Minns förstås inte exakt hur han uttryckte sig, men det handlade om att det inte är märkligt och udda att odla ekologiskt. Att ekologisk växtproduktion pågår hela tiden överallt - naturen är liksom ekologisk. Det är konstgödning och giftbesprutning som är det avvikande. Aahh. Det är så härligt och befriande och kramplösande med kloka män(niskor) som vet vad de pratar om och som självklart väljer det som Moder Jord (och därmed vi) mår bäst av. Man blir lugn och hoppfull och känner sig inte så ensam i sina tankar.
Jag har länge retat mig på att man med "konventionellt odlat" menar grödor och grönsaker som besprutats med pesticider och gödslats med kemiska industritillverkade preparat. Konventionellt skall väl betyda "så som det brukar vara"? Och så har ju odling inte bedrivits, inte nånsin under alla de tusentals år som människor petat ner frön i jorden. Inte förrän efter andra världskriget startade den sortens jordbruk.
Jag ser fram emot den dag då butiker i öppna vackra korgar och lådor i lösvikt tillhandahåller potäter, grönsaker och frukt som odlats i enlighet med Moder Jords metoder, med kunskap om vilka växter som stöttar varann, i balans. Ekologiska grejer skall inte behöva plastförpackas i tråg så att man tvingas köpa fyra äpplen eller åtta apelsiner, placerade i egna små diskar. Är det något som skall vara på undantag så är det de besprutade, konstgödslade, kanske bestrålade stackars Granny Smith-äpplena och King Edvards-potatisen. Och de förbannade GMO-grödorna. Round up ready..
Vänd blad. Det är tid för det.

Träd

Vargavinter och det är ju underbart, i alla fall om man slipper ge sig ut på vägarna med bil och i alla fall när rummen är varma, och kläderna.
Många långpromenader har det blivit under lediga dagar. Staden är som inramad i vit passepartout, den blir så vacker i snön. Träden också, men de är alltid vackra i mina ögon, vid alla årstider. Gick under dem i Slottskogen idag och njöt. Red under snötyngda björkar häromdagen också, när vi hälsade på min ex-häst Móra i Äspered. Och hennes fantastiska föl Saga. Jag försökte berätta för den lilla tuffingen att jag är hennes gammelmormor, men hon var inte så intresserad.
Marie lät oss rida på ett par valacker (som börjar på K båda två), ut i skogarna bar det. Inget passar så bra i snön som en islandshäst med vinterpäls! Tack, snälla Marie på Stall Bosenlöw! Móra kunde inte fått det bättre än hos er.
Lyssnade på årskrönikan för det lärorika radioprogrammet Klotet idag, när jag återvänt från snöfall och kyla, kul med årskrönikor, tycker jag. Det fanns en del i innehållet som var uppmuntrande att höra också, Köpenhamnsmötet till trots. Forskare uttalade sig om en svängning i människors, inklusive forskarnas, sätt att se på utveckling av t ex städerna. Inte så mycket science fiction-snack längre, om att sätta tak över stan eller att skapa städer i rymden, utan mer basic. Att se över energispillet och resursslukeriet istället. Det finns mycket att göra. Isolera hus, odla på taken, använda träd och växtlighet, bättre trafiktänk, göra biogas av skiten etc etc. I SVT visades en fin film alldeles nyss - Afrikas ryggrad - om kvinnorna och hur deras roll måste värderas och stärkas. Den underbara fredspristagaren och trädplanteraren Wangari Matthai var med, kolla klippet här!

Nya cirklar

Inatt kliver vi över gränsen till 2010-talet. Så har vi bestämt att det är, att vi byter år den 1 januari, och att vi räknar från ett år 0 för ett par tusen år sen. Fiktivt alltihop, förstås, jorden snurrar på i universum, den bryr sig inte om vårt räknande, den tar en cirkel till kring solen och tänker antagligen hålla på så under eoner av tid framöver. Och just nu är det just vi som får följa med på resan. Det är stort.
Jag knäppte på tv:n sent igår kväll, efter en middag med allra första pojkvännen - så roligt att ses igen! Snart 40 år sen vi åkte Amazon, käkade korv på Franks i Mölndal, låg i hans pojkrums smala säng och lyssnade på Ten Years After och Paul McCartney och John Mayall, bråkade och skrattade, gudsigförbarme så många år som gått! I'm going home finns på Spotify och Smile Away finns på Ram, så vi återupplivade minnen och hjältar, det var härligt.
Ja, och sen satte jag alltså på tv:n och kom rätt in i Rock 'n roll Hall of Fame från Madison Square Garden. Crosby, Stills & Nash med gästerna Bonnie Raitt och James Taylor inledde. Ojojoj. Sen rullade den ene hjälten efter den andra fram, många gubbar var det (tyvärr väldigt få damer, vilket ju varit signifikant för den branschen - change is coming, I hope). Hjältar från ännu längre tillbaks än mina och Stefans minnen - Mick J, Simon & Garfunkel, som sjunger lika vackert än. Grånade, åldrade, men ännu fulla av musik och av kärleken till den.
Det är en ynnest att ha fått vara med på den resan, från 60-talet och framåt, det är verkligen en ynnest att ha fått vara här samtidigt som all den här musiken tog form tillsammans med nya sätt att se på tillvaron, nya möjligheter att leva sitt liv.

Och nu vi på väg in i ännu en cirkel. Vilken musik ska ljuda då? Kommer vi att kunna få till ett harmoniskt ackord, som ger skogarna ro, som ger haven en chans att återhämta sig, som får oss att växa och våra hjärtan att öppna sig mot varann och mot livet här? Som ger hopp om en god fortsättning? Tro?
Det ska bli en kall natt. Klä dig varmt. Jag önskar dig ett gott slut på 00-talet, vi ses 2010!

Nytt på tacklistan

Ystra hundar, kelsjuk katt, goda kloka barn och deras kärestor, mockning av stall på julaftonsmorgonen, ett vackert gammalt hus med eld i, massor av god mat och förföriskt godis, en lerig, regnig, blåsig vandring på åkrarna runt Skumparp, TP och Yatzy och Jeopardy, lån av fin Martingitarr och därtill två tågresor, varav den ena helt utan mankemang - vad mer kan man önska av en jul? Inte nåt.
Jag för upp den på tacklistan och förbereder mig för en sittning med dagboken. Inte bara det här året som skall sammanfattas, utan hela 00-talet. Ljuspunkterna 2009 är flera, känner jag; veckan i Totleigh Barton med alla sångerna och människor jag aldrig skall glömma, skrivarkvällarna i mitt vardagsrum, Möns alla lärkor och bokar, kolonistugan på Salladsgången, Simons 30-årsrace på Slottskogsvallen, ridturen i Norge, förstås, och den på drömhästen i Trondheim och den i Bästekille i oktober.. Och en del annat, det som alltid lyser; vänskapen, skratten och eldarna som brinner i människor runt mig.

War is over?

Nu sjunger John Lennon War is over lika vackert som varje år och om jag svär och bankar lite på höger högtalare så funkar den också. Det är glapp. Bak, i det fåniga lilla hålet där man skall pillra in den fåniga lilla kabeln är det glapp. Det må vara veckans i-landsproblem, men varför kan man inte bara plugga in högtalarsladdar i stereomaskiner? Varför ska man behöva stå och snurra metalltrådar, peta och peta och de böjer sig och fransar upp sig och sen när det verkar som den är på plats och man tjoffar fast den med plastmanicken, så är det likförbannat ingen kontakt?
Skit samma, just nu funkar båda högtalarna, skymningen faller, kaffet är varmt, ljus brinner, det är fredag, Triad tomtomtom-ar och om en stund skall jag på after work med mina goda vänner. Inte så dumt. I min lilla värld.
Trettio mil bort sitter världens ledare och försöker få till ett avtal. Reinfeldt intervjuades i radio i morse och sa att den skrivning de skissat på inatt handlar om att hålla tvågradersmålet. Jaha. Wow, liksom. Var det inte intentionen från start? Han bannade också en del stater och tyckte det var för mycket prat kring fattigdom och sånt. Jaha. Sitsen vi är i har väl ett visst samband med obalansen mellan den rika och fattiga delen av världen? Först snodde de som koloniserade kontinenterna alla resurser de kunde komma åt, inklusive människor - utnyttjade, förslavade, sålde, tog makten, drog raka streck på Afrikakartan och delade upp mellan sig. Sedan användes allt detta för att bygga upp våra nationer, vi som kallar oss utvecklade. Resultat: vi hamnade i den djupt orättvisa situationen att vi gör bruk av 80 procent av jordens resurser, vi som utgör 20 procent av befolkningen. Och har lyckats elda upp så otroligt mycket olja och kol och skog att klimatet ändras. Så är läget.
Nu tycker vi som är utvecklade att de som inte är så utvecklade bråkar. Well. Vad hade vi väntat oss?
En ursäkt, av typ den som aboriginerna av Australiens regering, kanske kunde varit en hyfsad ingång i förhandlingarna.
Och att vi verkligen, på djupaste allvar, tar tag i VÅRA utsläpp, vi har mycket att ta igen. Och att vi erbjuder all hjälp vi kan uppbringa för att de som vill utvecklas skall få göra det utan vår smutsiga omväg om kol och kärnkraft. Och att vi slutar prata om tillväxt, börjar prata om utveckling här också. Vi har varit förblindade av att "tillväxa", materiellt. Vi behöver utvecklas.
Happy Christmas your arse, I pray God it's our last, sjunger Pogues nu. Hårda bud i den låten.
Förhoppningsvis blir det inte så, förhoppningsvis får vi många jular, vackra, kärleksfulla jular och hanukkor och Eid-fester tillsammans. Vi som delar tid och liv här, och de som skall komma efter oss.